I april firade Ola Persson sin 80-årsdag helt ovetandes om vad som skulle hända honom veckan efter det.
– Jag hade ett kraftigt tryck över bröstet och trodde jag hade fel på hjärtat, säger han.
När Ola uppsökte vård så talade läkaren om för honom att det inte var hjärtat det var fel på. Efter det minns han ingenting.
– Jag var såpass dålig att jag inte minns hur det hela gick till. De skjutsade mig direkt till Sunderbyn och sen Piteå där jag blev konstaterad med covid-19 och nedsövd i respirator.
I samband med att Ola blev inlagd på intensivvårdsavdelningen så var systern Eva hemma i lunginflammation. När den blev värre så uppsökte även hon vård. Hon blev skickad från Arjeplogs hälsocentral till Piteå älvdals sjukhus där hon konstaterades med covid-19.
– Jag hade över 39 graders feber och väldigt ont i halsen. Det gjorde ont ända upp till tänderna och jag kunde knappt svälja och hade väldigt tungt att andas, säger Eva Westerlund.
Eva har sedan tidigare haft problem med sin astma och luftvägar och var orolig för att bli sjuk i covid-19.
– Jag var lite rädd innan jag fick det konstaterat men sen när jag väl hade det kunde jag inte vara rädd. Jag var så pass sjuk och visste att Ola låg nedsövd i respirator, säger hon.
Eva slapp respirator under tiden då hon låg inlagd men fick penicillin intravenöst var åttonde timma samt syrgas för att hjälpa till med andningen. Hon låg inlagd i drygt en veckas tid för återhämtning.
– Benen var som kokt spagetti och ville inte bära mig. Det kändes som att jag skulle rasa ihop. Jag var också väldigt trött och sov mest hela tiden, säger Eva.
Sköterskorna väckte Eva kring sextiden på morgnarna för att ge henne medicin och efter det somnade hon oftast om och fick en återkommande dröm varje dag.
– Det var nästan lite roligt. När jag slumrade till drömde jag om två blåa och två röda figurer som var klädda i frotté och stod och hoppade bara någon meter ifrån mig på rummet, säger hon och skrattar.
När Eva kom hem från sjukhuset låg Ola fortfarande nedsövd i respirator och läget var mycket kritiskt.
– Olas dotter bad mig förmedla till alla om Olas tillstånd för hon klarade inte utav det. Då kändes det jobbigt, säger hon.
Han låg nedsövd i respirator under två veckors tid samt på uppvaket i cirka en vecka och tappade 16 kilo. När han väl var på uppvaket vände det och han återhämtade sig väldigt snabbt.
– På sjukhuset kallade de mig för järnmannen, säger Ola och skrattar.
Ni gav aldrig upp hoppet?
– Nej aldrig. Vi har en sådan stark vilja båda två och är väldigt måna om att vara ute och röra på oss. Det räddade nog mig och Ola, säger Eva.
Båda syskonen är noga med att vara ute och motionera, dessutom har Ola åkt vasaloppet tjugo gånger.
– Min kondition kan vara det som räddade mig när min kropp klarade av att vara så sjuk men sen återhämta sig så snabbt, säger han.
Hur känns det nu så här i efterhand?
– Det känns jättebra. Nog ska vi leva lite till, säger Eva och ler mot Ola.
Båda är överens om att det känns bra att vara vid liv i dag men att orken inte riktigt finns där som förut.
– Man är inte lika pigg som innan, orken finns inte riktigt där. Men det går framåt då jag för någon vecka sedan testade att cykla på min träningscykel men orkade bara två minuter. I dag orkar jag cykla i tjugo minuter, säger Ola.
Eva berättar att det i början var jobbigt att endast gå till soptunnan på gården.
– När det hade gått kanske fyra veckor kände jag ett hopp och blev tvärt mycket friskare. Det kanske beror på att jag kämpade så för att bli frisk, säger hon.
Ola är glad över att vara frisk igen och kan till och med skämta lite om livet.
– Jag bor ovanför kyrkogården här i Arjeplog och tänker ibland att vilken tur att jag inte behövde flytta dit, säger han.
Varken Eva eller Ola har någon aning om var de kan ha blivit smittade från första början.
– Vi höll oss isolerade och våra barn handlade mat åt oss. Det enda stället som vi båda besökt är sjukhuset så man kan ju fundera över om det är där vi blivit smittade, säger Ola.
Folk i omgivningen har varit lite rädda för att träffa dem i efter hand trots att de nu är helt friska.
– Folk tar avstånd trots att vi är friska och immuna, säger Eva.
– Mina vänner vågar träffa mig men de kallar mig för coronamannen, säger Ola och skrattar.