Malin Westling tillsammans med hunden Chili.
Piteå kommuns skolchef Malin Westling må ta emot på balkongen i lägenheten på Mossen, men som arjeplogare vet hon var paradiset finns. Varje år när midsommar nalkas tar hon med sig familjen dit.
– Vi har vår stuga i Racksund utanför Arjeplog. Min mamma och pappa byggde stugan medan de pluggade. De var i 20-årsåldern och flottade över timmer och timrade själva. Stugan har byggts ut i omgångar men stommen finns kvar. Det är en plats där jag bottnar. Våra rötter där går tillbaka till 1600-talet. Det är paradiset för mig.
Att över en tallrik glass med jordgubbar prata med en kommunal skolchef om var paradiset finns kan framstå som kitschig metafor, men när det gäller Malin Westling har frågan en djupare klang. Hon fann sin kristna tro under ungdomsåren och samhörigheten i kyrkan var en stor del av behållningen när hon i tonåren flyttade till Piteå.
– Jag kommer inte alls från en religiös familj. Jag blev kristen i samband med konfirmationen. När man gick i kyrkan i Arjeplog var man typ den enda person där som var under 70 år. Man stack verkligen ut. I Piteå kom jag istället till ett sammanhang med många kristna ungdomar. Framförallt var EFS väldigt stort. Jag hittade en samhörighet och det betydde oerhört mycket.
Som ung kom Malin Westling flera gånger att slitas mellan sina intressen inom politik och religion. När hon i 20-årsåldern hoppade av socionomstudierna valde hon att ta ett diakonalt år inom Svenska kyrkan. Under sabbatsåret bestämde hon sig för att följa sin tro och börja studera till präst.
– Det kändes verkligen som mitt kall. Jag var politiskt aktiv som tonåring och var van att prata inför folk. Jag kände mig trygg på en scen och ville samtidigt jobba för Gud.
Hunden Chili har blivit en viktig följeslagare i Malin Westlings liv.
Hon läste den treåriga prästutbildningen i Uppsala och blev EFS-präst inom Svenska kyrkan. På utbildningen träffade hon Niklas som hon sedan skulle gifta sig med. När de flyttade till makens hemtrakter i Småland var Malin 24 år och gravid med deras första barn. Den första tiden i Småland präglades därför av mammaledighet. Det gjorde att chocken som skulle drabba henne i det kyrkliga arbetslivet fördröjdes. När hon slutligen tillträdde sin tjänst i Markaryd församling kom arbetsmiljön som något av en chock.
– Det var så otroligt mycket tuffare än jag trodde. Jag trodde jag hade skinn på näsan, men det var hårt. Motståndet mot kvinnliga präster var väldigt utbrett. Det var också svårt för vårt familjeliv. Avtalen var helt usla. Vi hade en ledig helg på fem veckor och sannolikheten att vi skulle få samma helg ledigt var ju obefintlig. Det blev väldigt tufft väldigt snabbt.
Samtidigt som hon ifrågasattes i sin roll som kvinnlig präst vägde ansvaret för församlingen tungt på hennes axlar. Många församlingsbor mådde dåligt och i egenskap av församlingens präst fick Malin bära en del av deras personliga mörker.
– Det var svårt. Jag var för ung och det åt upp mig. Jag kunde inte släppa det.
Utöver ansvaret för församlingsmedlemmarna tjänstgjorde hon också som jourhavande präst via SOS alarm. Än i dag bär hon med sig minnet av en misshandlad kvinna som hon trots alla sina ansträngningar inte förmådde rädda.
– Jag minns en kvinna som ringde som blivit misshandlad i timmar. När mannen som slog henne gick ut för att köpa mer sprit passade hon på att ringa till mig. Jag gjorde allt jag kunde för att övertala henne att lämna lägenheten. Jag pratade och pratade och försökte och försökte. Så sa hon att ”nu kommer han tillbaka”. Och så la hon på. Överlevde hon natten? Jag vet inte. Hon följer mig än i dag.
Kvinnoprästmotståndet inom kyrkan tog hårt på Malin Westling. "Det gjorde jätteont, att bli så ifrågasatt på grund av mitt kön", säger hon.
Till slut blev det motståndet mot henne som kvinna som knäckte Malin Westlings relation till kyrkan. När hennes manliga kollegor gaddade ihop sig mot henne i samband med ett barnläger kom saken till sin spets.
– Vi hade en lägergård där min man var föreståndare och där man anordnade ett barnläger. Jag fick förfrågan om jag ville vara lägerledare. Några veckor innan fick jag reda på att mina manliga prästkollegor haft krismöten om att barnen inte skulle få åka på det här lägret. De var oroliga för att jag skulle kunna påverka barnen negativt eftersom jag var kvinnlig präst. Så de förbjöd barnen att åka dit och gjorde ett eget läger veckan innan istället. Då tänkte jag att det här är inte för mig, säger hon och fortsätter:
– Jag tyckte jag var en tuffing, men det gjorde jätteont, att bli så ifrågasatt på grund av mitt kön.
Malin Westling lämnade sin tjänst som präst och det inträffade satte igång en långtgående process inom henne. Trots att beslutet bottnade i kvinnoförakt och ren mobbning upplevde hon själv att hon svikit sitt kall.
– Jag kände mig väldigt misslyckad. Det kändes som att jag svek Gud.
Såren från tiden som präst går djupt och har påverkat hennes relation med kyrkan på djupet. I dag går hon inte längre dit och den negativa bilden av det kyrkliga består, trots att många år passerat.
– Min tro finns kvar, men kyrkan brände mig. Jag har än i dag en väldigt sårig relation med kyrkan och det kyrkliga. Jag går inte i kyrkan längre.
Paradiset finner Malin Westling i stugan i Racksund utanför Arjeplog.
För Malin Westling har skrivandet blivit en del i att behandla hennes upplevelser, ett uttryck och en sorts förhandling mellan hon själv, kyrkan och Gud. I debutromanen "Vara dig trogen" skildrar hon det sekteristiska tankesätt som kan få de bästa av avsikter att övergå i en mardröm. En uppföljare är på väg och Malin Westling beskriver själv:
– Det finns för mycket i kyrkan som skymmer Gud. Det är för mycket politik och för mycket yta. Mitt skrivande har blivit ett sätt att göra upp med det.
På sidan av sitt jobb som skolchef är Malin Westling i dag publicerad författare. I debutromanen som gavs ut förra året gör hon upp med en del av sina negativa erfarenheter från åren i kyrkan.
Trots att Malin Westling inte längre går i kyrkan finns spår av hennes tro kvar i hennes omgivning. Här en psalmbok som tar plats i bokhyllan.
Malin Westling går inte längre i kyrkan men finner fortfarande ro på kyrkogårdar. "Det finns något tröstande i att minnas de som gått bort", säger hon.
Malin läste om till lärare. Hon och hennes make Niklas flyttade norrut, hem till paradiset i Arjeplog. Malin började undervisa men fann snart sitt nya kall inom byråkrati och utbildningsförvaltning, något som sedermera lett henne in på flera chefsjobb inom skolan, först som skolchef i Arjeplog och numera som skolchef i Piteå.
– Jag fann min stora passion när jag läste en kurs i förvaltningspolitik. Det är det roligaste jag gjort. Jag älskar byråkrati. Då går jag igång! Om man säger ordet "dagordning", då myser jag, skrattar hon och fortsätter:
– Jag läste ju för att bli lärare, men i ärlighetens namn kände jag ingen riktig passion för undervisning. Jag gillar att vara inne i systemet och skruva. Jag är på helt rätt plats i dag. Jag är stolt över att vara en grå, tråkig byråkrat. Det finns en ära i det, säger hon med ett skratt.
Sedan hon lämnade kyrkan har Malin Westling hittat hem som skolchef på Piteå kommun. "Jag är stolt över att vara en grå, tråkig byråkrat", skrattar hon.