Det har gått drygt en månad sedan Tina Hallin började sin nya tjänst som utredare. Hon är fortfarande placerad i Arjeplog och jobbar på distans, men tillhör sektionen i Luleå.
Tina Hallin har tidigare varit intresserad av att jobba som utredare, men då hade hela familjen varit tvungen att flytta till Luleå och därför var det inte aktuellt. Men när möjligheten öppnades för att arbeta på distans tog hon chansen.
– Då kände jag att var inte så feg, gör det nu. Vad är det värsta som kan hända? Man får inte in en färdig fotbollsspelare i landslaget utan man måste träna sig dit. Gruppen känns jättestöttande och det känns bara roligt, säger Tina Hallin.
Placeringsorten är Arjeplog, men hon tillhör sektionen i Luleå. I höst ska hon läsa förhörsledarutbildning och sedan utbilda sig i brott i nära relation. Tanken är sedan att i förlängningen bli barnförhörsledare. Tina Hallin är också utbildad barnskötare och har tidigare jobbat med barn.
– Jag tycker att jag får ganska bra kontakt med barn och ungdomar. Jag tänker bara på de relationer jag haft i mitt områdespolisarbete, jag är kontaktskapande och kan möta dem bra, säger hon.
Hon berättar att det funnits tillfällen när ungdomar har sökt upp henne för att berätta något när de hamnat i knipa.
– Då har man etablerat ett förtroende och det känner jag är ett kvitto på det jag har gjort.
Tina Hallin har haft en dröm att jobba med den här typen av utredningar. Hon säger att hon vill finnas till i det svåra och har bollat med både sig själv och kollegor hur man ska tänka i de här ärendena.
– Man kommer kanske att möta pedofiler och hur känns det? Det är ett brott man föraktar väldigt mycket, men det finns ofta en historia bakom många människors öden och det gäller att vara lyhörd och bemöta alla med respekt, det förtjänar vi alla, säger hon.
Hon tänker också på barnen som blivit utsatta.
– Även om vi egentligen nästan vet att det har hänt så går det inte alltid att bevisa och vad går man med för känslor då?
– En kollega sa att vi måste tänka att vi är verktygen för att få det här barnet att inte bära historien själv. Kan vi få barnet att öppna upp och få hjälp? Det måste vi fokusera på så man inte gräver ner sig för att man inte får någon dömd för brottet.
Det har slagit henne vilket ansvar som finns i samhället och speciellt kring barnen.
– När man läser utredningar och förstår att barn blir utsatta så förstår man att det finns vuxna omkring som borde ha sett och förstått, men inte anmält det. Vi måste vara mer lyhörda.
Det tror hon ibland är en nackdel på en mindre ort, att man tycker att man känner människor.
– Den här vuxna personen kan inte vara någon som misshandlar sina barn, man har förutbestämt saker. Vi måste vara mer ofiltrerade, titta efter saker och våga fråga. Barnen som växer upp och känner att vi som vuxna inte har sett och hjälpt dem, vi hade kunnat vara deras livlina ut ur saker. Vi kan alla bli bättre på att våga.
Hon tycker att jobbet är spännande och ser fram emot utbildningarna.
När möjligheten öppnades för att arbeta på distans tog hon chansen. "Då kände jag att var inte så feg, gör det nu. Vad är det värsta som kan hända?"
– Jag har tre vuxna barn och två har flyttat hemifrån. Det är en tid i livet där jag kan göra den här satsningen på mig själv nu när ingen behöver offra sig för att flytta, säger hon och fortsätter:
– Jag är glad att man ser att man kan utlokalisera tjänster i glesbygd för vi har nästan ingen möjlighet att förkovra oss här. Jag hoppas att pandemin gjort att det öppnas dörrar, inte bara inom polisen utan även inom andra yrken.