"De roliga minnena är alla möten när du hjälper folk. När man har jobbat här i Arjeplog och hittat någon som varit försvunnen i flera dagar till exempel. 'Hoppa in i helikoptern så åker vi ner, dina anhöriga väntar där'. Det är en tillfredsställelse". (Arkivbild)
Sista arbetsdagen är gjord för pensionerade polisen Anders Holmlund, eller Hobbe som de flesta känner honom som.
– Det är lite kluvet måste jag säga, jag har älskat mitt jobb som polis men någonstans finns det ändå ett slut. Jag har passerat 66 för någon månad sedan så nu får det vara bra, säger han.
Anders Holmlund utbildade sig till polis direkt efter militärtjänstgöringen som 20-åring och i september skulle det ha blivit 46 år i yrket.
– Jag har varit trogen mitt yrke hela tiden för jag gillar verkligen mitt jobb, det är så jävla roligt.
Vad är det bästa med att vara polis?
– All kontakt med människor, det är det som är det intressanta. Att kunna lösa bekymmer och att hjälpa människor.
Redan i årskurs sex ville han bli polis. Det var efter att Arjeplogspolisen Sven Gustafsson, som blev en idol för honom, visade en film om polishögskolan som han bestämde sig. Karriären började sedan i Stockholm och där blev han kvar i tio år, men målet var alltid att bli polis i Arjeplog.
– Det här är mitt ställe på jorden. Stockholm var jättebra, jag lärde mig otroligt mycket under den tiden och jag la en bra grund där. Men Stockholm och Arjeplog är två helt skilda miljöer. Vi har samma kläder på oss men det är skilda arbeten.
I Stockholm arbetade han bland annat som biträdande vakthavande befäl och i gatulangningsgruppen.
– Då hade vi narkomaner på gatunivå i city som vi jobbade med. De visste till slut vilka vi var och jag kände igen de flesta med namn och personnummer, det var lite tjuv och polisspel.
– Man lärde sig också att bakom de här trasiga personerna finns det en människa. Satte man sig ner och pratade med dem så fick man en bild av saker och ting och det var rätt intressant. Du måste nog ha ett visst människointresse för att kunna lyckas och trivas som polis.
Anders Holmlund har många minnen från karriären i Stockholm, särskilt ett då när Olof Palme mördades.
– Sverige levde i en bubbla då. Det som hände skulle inte kunna hända och det blev tilt på polisen. Alla fel som kunde göras gjordes ju i stort sett, säger han och fortsätter:
– Som polis skäms jag över det. Det är det största misslyckandet vi har gjort i polisens historia.
Det fanns planer på hur man skulle stänga ner staden och just den här dagen var Anders Holmlund uppsatt på en reservlista för Arlanda, men han blev aldrig inkallad.
– Jag hade två kollegor från min tur som arbetade på centralstationen då, men de visste ingenting om vad som hade hänt förrän de kom in för att sluta skiftet. SL-bussar, pendeltåg och t-banan borde ha stängts ner och Arlanda borde ha spärrats av, men ingenting gjordes.
De sista åren i Stockholm åkte Anders Holmlund befälsbil. Han berättar att på den tiden åkte polisen på alla dödsfall som var utanför sjukhusets väggar. En sådan utryckning minns han särskilt.
– Vi skulle åka till en adress där det skulle finnas en död person och på vägen dit inser jag att det är ett barn som ska undersökas. En 93 dagar gammal pojke som hade dött i barnvagnen och då ska man kliva in och göra sitt jobb som polis. När vi kom in i rummet så låg pojken i en plastbalja och både jag och min kollega grät när jag undersökte barnet.
Pojken hade drabbats av plötslig spädbarnsdöd.
– Utanför satt föräldrarna och vad ska man säga en sådan gång? Jag beklagar sorgen, men det räcker inte. Efter det var jag tvungen att ringa min kusin för att få träffa hans flicka som var drygt två år då. Jag åkte dit för att hålla om henne och det var mitt sätt att bearbeta just den händelsen. Det tog både på mig och min kollega.
Han berättar att de åkte på väldigt många dödsfall under de åren.
– I Stockholm kände man ingen, men när man kom hit blev det annorlunda. Här känner du ofta den döda människan du ska handskas med och då måste jag stänga av det personliga för att kunna jobba.
Som när den tragiska trafikolyckan skedde cirka en mil utanför Arvidsjaur när en familj från Arjeplog voltade med bilen ner i vattnet. Mamman omkom och senare även dottern. Pappan och sonen överlevde olyckan. Anders Holmlund och hans kollega var på väg att gå av för dagen så det var skiftet som avlöste dem som åkte ut till olycksplatsen. När det senare visade sig att det var hans grannar som satt i bilen var han med och satte ihop en krisgrupp.
– Vi samlades och tog hand om anhöriga. Vi var där hela kvällen och jag ringde min sambo som kom över med mat. Efter någon timme kände jag och kollegan att vi behövde gå därifrån en stund. Vi gick hem till mig och storgrät båda två, sedan drack vi en kopp och samlade oss innan vi gick tillbaka.
Anders säger att han har bra kontakt med ortsbefolkningen och det är något som hjälpt honom i yrket. Som när det gäller att ordna skyddsnät runt människor efter exempelvis olyckor eller dödsfall. Han säger att det är en styrka att veta vem man ska ringa och att de har lagt mycket tid på just anhörigbiten.
– Vi vet skyddsnätet runt personen som vi ska meddela. När du har framfört ditt meddelande som är vedervärdigt så har du ändå en ganska bra känsla i kroppen när du fått till ett nätverk runt den personen. Det hade knappast hänt på en större ort.
I 28 år har han arbetat i Arjeplog och han säger att här blir man en allpolis.
– Du blir trafikpolis, utredare, brottsplatsundersökare, fjällpolis, faunapolis, du är allt. I inlandet är vi tvungna att lösa bekymmer, vi kan kanske inte ringa efter hjälp utan det är du och jag som måste lösa den här uppgiften. Vi har ganska långa framkörningstider, men då hinner vi prata ihop oss om vad vi ska göra. Det är människor vi jobbar med och det är det som är det intressanta. Kan vi lösa uppgiften och hjälpa folk känns det bra när vi kommer tillbaka till stationen.
Hur skulle du sammanfatta dina år som polis?
– Som roliga och givande. Nu när man hör sirenerna kommer man undra vad som händer, tänk om jag hade fått sitta med i bilen. Jag har njutit nästan varenda dag, det har varit skitroligt. Det mesta är positivt, visst händer det tråkiga saker men för det mesta har det varit underbart.
Anders Holmlund är en friluftsmänniska och som pensionär kommer han bland annat att tillbringa mycket tid i Rapatjärn och i fjällen. Han har ett stort fiskeintresse, men det är att få vara ute som är det viktiga, om han får fisk är det en bonus. Sedan har han också planer på att hälsa på släkt i Kanada.
– Nu börjar jag ett nytt kapitel i livet och det är också spännande.
"Jag har flugit mycket polishelikopter och det kommer jag att sakna. Det är en ynnest att få åka. Vyerna och tekniken i helikoptern, det är så roligt. Jag blir som ett litet barn när jag ska åka helikopter", säger Anders Holmlund. (Arkivbild)
Anders Holmlund är "Hobbe" för de flesta. Smeknamnet kommer från när han gick i grundskolan och har hängt kvar sedan dess. "Hobbe är ett inarbetat namn. När jag är ute på samhället och någon säger Anders så reagerar jag inte ibland". (Arkivbild)