En hundvalp betyder så mycket när man är ledsen och nere. Nu vet Ann-Katrin Allansson det.
Som han gick på om det där - en ny valp - hon orkade inte. Kunde han inte begripa det? Inte orkade hon följa med och titta heller. Han fick åka själv om det var så himla viktigt med den där välsignade valpen, hon kunde inte bry sig mindre. Åk bara.
En dag i april for Stig Åkerlund sin väg. Körde de dryga 40 milen till Njurunda för att hämta den då två månader gamla borderterriern Tindra.
Få saker kan vara så irriterande som en livlig hundvalp och en envis karl som inte vill lyssna. Slå ihop dessa båda storheter och det blir rent outhärdligt.
Såvida det inte blir lite roligt förstås.
- Det bästa vi gjort är att skaffa valp.
En ny hund, då kom livsglädjen tillbaka.
Den som säger det är faktiskt inte Stig. Nej, den som uttrycker en så oförblommerad förtjusning över att ha ett nytt liv i huset, det är Ann-Katrin; kvinnan som bara såg sin egen död som den enda möjliga utvägen.
- Allt det svarta är borta, säger Ann-Katrin som gärna vill bli pussad på näsan av någon med svans.
"Det bästa vi gjort är att skaffa valp."
Att det var så kolmörkt i själen innan det blev så fantastiskt ljust, det har med sjukdom att göra. Långvariga och svåra sjukdomstillstånd kom slag i slag, det ena efter det andra. Det fanns ingen hejd på det. Till slut blev det för mycket att bära för en människa som borde vara, men faktiskt inte är, skräckslagen för vaccin och sprutor. Det var efter en difterispruta för 15 år sedan som ledgångsreumatismen bröt ut. Och det var efter en influensaspruta för två år sedan som Ann-Katrin blev så fruktansvärt förkyld, drabbades av svår hosta och feber. Hamnade till slut på lasarettet och sedan bröt helvetet ut: Blodpropp i lungan, störtblödning i ljumsken, blodpropp i ena benet, hjärtflimmer och till sist slutade njurarna fungera. Två dygn tog det innan de började jobba igen.
Innan det hade gått så långt som till njurstillestånd så befann sig Ann-Katrin i en sjukhussäng på intensiven på universitetssjukhuset i Umeå. Dit hade hon förts i ambulans. Att det var till Umeå hon var på väg, det begrep hon inte förrän ambulansen körde om en långtradare på E4:an. Först då vaknade hon upp så pass att hon begrep vad som var på gång.
Att ligga på iva i Umeå var en mardröm.
- Alla elektroder, datorer och apparater som jag var kopplad till, det var förfärligt. Jag ville bara därifrån. Efter allt som hänt kände jag att jag inte ville vara kvar i jordelivet längre.
Även om Ann-Katrin blev bättre och fick komma hem till slut, så sjönk hon allt djupare ner i depressionen. Stig blev alltmer bekymrad. Vad skulle han ta sig till med sin fru? Vad skulle han ta sig till om hon dog ifrån honom? Han skulle ju bli alldeles ensam.
Om han inte skaffade en valp förstås.
Tanken på valpen - han kunde inte släppa den. Och det är inte ett dugg konstigt egentligen, för både Stig och Ann-Katrin är genuina hundmänniskor. De har alltid haft samma ras, borderterrier. Som mest har de haft sex hundar samtidigt och har fött upp åtta valpkullar.
Halsbrickan informerar om att Ann-Katrin tar en blodförtunnande medicin som gör att blodet har svårt att koagulera. Viktigt att veta ifall hon skulle bli sjuk eller råka ut för en olycka.
Det har blivit en del priser under åren. Stigs prisrum är en färgfest. Antalet rosetter är minst 250.
Sköta pälsen, klippa klorna, skrapa tandsten; Ann-Katrin tar hand om all hundvård. Stig sköter hundpromenaderna och agilityträningen.
En hylla har förvandlats till minnesplats över Tanja, Ida, Asta, Moa och Frida. Askan från varje hund förvaras i ett smyckeskrin.
Sedan många år tillbaka tävlar Stig i agility och under alla dessa tävlingar, och även utställningar, så har Ann-Katrin hängt med som sällskap och hundskötare. Reumatismen gör att hon inte är så rörlig, så han tävlar och hon står för markservicen. Det har varit ett trivsamt liv och en skön fritid, fylld av hundar, möten med människor och upplevelser från tävlingsbanor runt om i norra Sverige.
När Ann-Katrin blev så där sjuk fanns det faktiskt två vuxna hundar i huset, Cilla och Katja, så man kan ju faktiskt tycka att Stig skulle ha kunnat tona ner det här med valpen en smula.
Nu är han som sagt hundmänniska. En sådan vet att hundar dör; i sjukdom eller av ålder. En vacker dag försvinner de ifrån en. Lämnar husse och matte för alltid. Det enda som återstår är askan, ett inramat fotografi och alla färgglada prisrosetter.
Somliga tycker förmodligen att askan efter ett dött djur ska begravas, inte förvaras i bokhyllan i vardagsrummet.
Andra må tycka vad de vill om den saken: För Ann-Katrin och Stig känns det som om deras gamla vänner ändå finns kvar hos dem på något sätt.
- När en hund dött går jag till guldsmedsbutiken och köper ett fint smyckeskrin att ha askan i, berättar Ann-Katrin.
Sett i backspegeln så var det allt bra tur att Stig stod på sig, för vad hände när den nyfikna Tindra mötte den djupt nedstämda Ann-Katrin för allra första gången?
Hunden slickade på hennes hand.
En liten varm, våt tunga (lite sträv också), det var den som blev vändpunkten. Depressionen bara försvann. Kanske inte på en enda gång, men efter en tid hade den klingat av helt och hållet och ingen vet vart den tog vägen.
- Hon blev som en ny människa, försäkrar Stig förtjust.
Ann-Katrin, som gick hos en psykolog, ringde och avbokade tiden. Vad skulle hon med psykolog till? Hon hade ju Tindra nu.
Den som legat på iva i Umeå får också erbjudande om att komma tillbaka och titta på avdelningen när man blivit frisk igen. Ett sätt att bearbeta det man varit med om.
"Hon blev som en ny människa."
Ett sådant erbjudande har Ann-Katrin också fått, men hon tackade nej. Hon behöver verkligen inte komma tillbaka till iva. Hon behöver vara hemma med Tindra. Den som har en hund som hoppar upp i sängen på morgnarna och slickar en i ansiktet klarar inte av att vara ledsen särskilt länge. Det finns bara en sak att göra. Att skratta så högt att det hörs ända ut till Stig i köket.