Jonas Johansson Asp, 45, växte upp i Hakkas under 1980- och 1990-talet. Han beskriver sitt barndomshem som tryggt och kärleksfullt med två föräldrar som brydde sig på riktigt. Men skoltiden blev något annat.
– Skolan var inget för mig. Så kände jag. I allafall inte i det formatet som fanns i skolan på den tiden. Jag kände hela tiden att lärarna inte tyckte att jag dög – att jag var korkad, berättar han.
Jonas vantrivdes. Han kände sig missförstådd och mådde dåligt över att ses som "problembarn".
– Skolsystemet på den tiden var inte anpassat för barn som jag. Det var inte jag som var misslyckad. Det var systemet.
Han tror att de tidiga skolåren lade grunden till vad han hamnade i som äldre.
– Det där med att bli stämplad som "problembarn" finns ju fortfarande kvar i skolan. Och vad gör det med ett barn? Det finns inga problembarn, det finns barn med problem.
Jonas hoppade av gymnasiet med ofullständiga betyg. Samtidigt begick han brott och drack väldigt mycket alkohol.
– Jag kände mig väldigt misslyckad, men samtidigt visste jag någonstans djupt inne att det inte var så. Att jag faktiskt hade kapacitet.
Något år senare blev Jonas inkallad för militärtjänstgöring och han upptäckte snart att det fysiska arbetet, strukturerna och rutinerna passade honom långt mycket bättre än vad skolan hade gjort. Han trivdes.
Efter lumpen flyttade Jonas till Gällivare och fick för första gången kontakt med andra droger än alkohol.
– Att ta amfetamin var en fantastisk upplevelse. Allt det där bruset i hjärnan stannade upp och jag kunde vara här och nu i nuet. För första gången i livet kände jag mig hemma.
Han började snart själv att sälja.
– Dels behövde jag ju pengarna för mitt eget bruk, men jag ville också att andra skulle upptäcka hur fantastiskt livet kunde vara med amfetamin.
Men verkligheten var inte så fantastisk. Drogerna ledde till mer kriminalitet och ett än större utanförskap.
– Någonstans fattade jag ju ändå det. Så jag flyttade till Västerås och skaffade ett jobb för att försöka styra upp mitt liv.
Jonas fick anställning inom byggbranschen och till en början gick allt bra. Men det dröjde inte länge innan han träffade nya "vänner".
– De hade tillgång till hur mycket narkotika som helst och jag fick för mig att jag skulle bli drogbaron.
Han siktade in sig på hemkommunen och började smuggla narkotika till Gällivare.
– Det gick ett tag, men jag åkte ju dit till slut.
År 2000 dömdes Jonas till ett och ett halvt års fängelse på Mariefredsanstalten.
– Det kanske låter konstigt, men jag kände mig som hemma direkt. Det fanns en fast struktur och det fanns regler. Som vi visserligen bröt emot hela tiden, men ändå.
– Jag var väldigt vilsen. Egentligen ville jag bara vara en vanlig svensk. Men samtidigt såg jag gärna mig själv som högt upp i hierarkin bland fångarna. Men så var det ju inte; jag var bara en liten skit där inne.
När han några år senare flyttade hem till Gällivare igen gick det utför. Snabbt.
– Det blev mer och mer droger och mer och mer kriminalitet. Det ena ledde till det andra och till slut så ställde jag till det rejält. Och det kom oskyldiga människor i kläm.
Jonas blev gripen och anhållen, misstänkt för bland annat grovt hemfridsbrott.
– Min advokat sa att jag skulle ställa in mig på minst fyra och ett halvt år i fängelse. Om inte mer.
– Att spendera minst fyra och ett halvt år på Kumla hade jag haft svårt att klara.
Men det fanns ett alternativ – sex månaders kontraktsvård på behandlingshem. Vilket han fick.
– Jag hade ju ingen tanke på att sluta med drogerna, men jag ville komma lindrigare undan och samtidigt spara pengar under tiden så att jag kunde bli drogbaron igen.
Jonas skrevs in på Avstampets behandlingshem i Älvsbyn i juni 2005. Helt utan motivation till att sluta med drogerna.
– Man brukar ju säga "fake it till you make it", men jag tänkte bara "fake it". Så jag gjorde det de bad mig om att göra, fast det var en fasad.
Men trots att Jonas själv tyckte att han bara "låtsades" började det hända något.
– Om jag kör bil och följer vägskyltarna till Stockholm så spelar det ingen roll om jag vill dit eller inte. Jag kommer ju till Stockholm oavsett. Och det är samma sak med tolvstegsprogrammet. Gör jag exakt det de ber mig att göra så händer det något. Och helt plötsligt så började jag upptäcka ett nytt sätt att leva livet på.
Efter sex månader ansökte Jonas om förlängning, vilket Gällivare kommun beviljade och betalade.
– Jag tänkte att "jag ger det ett år. Om livet inte har blivit bättre än vad det var när jag kom hit kan jag ju lika gärna börja knarka igen".
Efter 18 månader på behandlingshemmet satte han sig i skolbänken igen. Först för att läsa klart sin gymnasieutbildning och därefter för att utbilda sig till terapeut.
– Och då upptäckte jag att "jag är ju fan inte korkad!". Jag lyckades jättebra och fick högsta betyg i nästan allt.
Hösten 2013 var han på besök på behandlingshemmet och tog en kaffe med en av de dåvarande ägarna, Staffan Renlund. Där fick han reda på att ägarna ville sälja.
– "Hur mycket vill ni ha för det?", frågade jag.
Jonas fick ett belopp. Och det var pengar som han inte hade.
– Jag hade börjat betala av på skulder, köpt en bil och tagit körkort. Men min ekonomiska buffert var lika med noll.
Jonas bokade tid med bankens affärsrådgivare som sa att banken var villig att låna ut pengarna. Men också att de enligt regelverket bara kunde låna ut halva beloppet. Resten fick han ordna själv.
En släkting, som under många år följt Jonas resa, var villig att låna ut resterande del av beloppet.
Den 1 maj 2014 var allting klart och Jonas stod som ny ägare för behandlingshemmet Avstampet. Därifrån har han, tillsammans med sin personal, strävat efter att utveckla verksamheten och behandlingsmetoden.
– När jag kom till behandlingen hade jag ingenting. Jag var 28 år gammal. Jag hade ingen utbildning, inget arbete, ingen a-kassa, ingen bostad, inget körtkort och ingen bil. I många år sågs jag som ett problembarn, att jag både var obildbar och oanställbar. Idag driver jag ett eget företag med anställda. Vi håller på att revolutionera missbrukarvården och är på väg ut på en internationell marknad. Det är fantastiskt. Kan jag så kan alla. Man får inte bara en chans i livet, man får många chanser. Det är aldrig försent.