Viktor Åkerlund och Anna Berglunds stora gemensamma intresse är jakten. I garaget har de inrett ett litet troférum.
Jaktintresset är något som förenar Viktor Åkerlund och Anna Berglund.
– Sen tidiga tonår har man följt med i alla fall. Men just björnjakten började nog när jag träffade Viktor för tre år sedan. Förra året sköt jag min första björn, säger Anna Berglund.
– Jag har jagat sedan unga år kan man väl säga. Det är väl en av anledningarna att man bor kvar i Älvsbyn egentligen. Närheten till jakten och naturen, säger Viktor Åkerlund.
På torsdagsmorgonen sköt Viktor Åkerlund en björn, den fjärde som fälldes i fyrkanten, av en tilldelning på bara åtta björnar. Björnjakten är inget för den late utan det gäller att vara med.
– Åtta björnar är väldigt lite, men samtidigt klingar det bra då det är en minskande stam. Det är inte hela världen om man inte skjuter någon. Men det blir ju lite stressigt om man ska hinna vara med. Man kan inte ta någon vilodag utan det blir otroligt intensivt. På något sätt längtar man nästan tills det är fullskjutet, säger Viktor Åkerlund.
– Haha, det säger du bara nu för att du är trött. När du fått vila låter det helt annorlunda, säger Anna Berglund.
I hundburen står fyra hundar med spring i benen som mer än gärna vill ut och spåra. Det tycker paret är det absolut bästa med björnjakten.
– Det roligaste med jakten är när hundarna får göra ett bra jobb, att Timmy och Findus hittar spår och skäller björn. Det är ett lyckorus när man hör att det smäller för då vet man att hundarna fått utdelning för sitt jobb, säger Anna och fortsätter:
– Det krävs så mycket av hundarna, särskilt under björnjakten då den är tidig. De har tränat och sprungit framför nån fyrhjuling under sommaren, men att gå från det till att jaga björn är lite som att träna med några promenader och sen spela en fotbollsmatch på 90 minuter. Det är tungt, säger Anna Berglund.
– Ja hundarna det är det viktigaste. Att få gå in och avsluta är inte riktigt prioriterat. Helst vill man att de som inte varit med och skjutit nån björn förr får möjligheten, men det är inte alltid det går, säger Viktor Åkerlund.
Torsdagsbjörnen var det egentligen meningen att Anna skulle få skjuta.
– Vi var på olika pass och vi var säkra på att björnen skulle komma där Viktor var, säger Anna.
– Så jag sa åt henne att vi byter plats så att hon får skjuta, men så kom den där Anna var tidigare istället, så nu tror alla att jag fintade Anna så klart, säger Viktor och skrattar.
På fredagsmorgonen small det dock en andra gång och den här gången var det Anna som höll i geväret när hushållet sköt björn nummer två.
Den tredje medlemmen i familjen hänger dock inte med på björnjakten i år. Dottern är ett år gammal och inte riktigt redo för jakt på rovdjur än.
– Hon är på långweekend hos moster Moa i några dagar. Det är nog längsta perioden hon har varit borta från oss hittills. Hon var med på jakt förra året, men då var hon ganska orörlig och hade inte så höga krav. Nu vill hon gärna röra på sig, plocka bär och har lite mycket egen vilja, säger Anna Berglund.
– Jag tror nog hon får åka ryggsäck rätt mycket nu i höst när älgjakten drar igång. Men hon är lite för liten för björnjakten än. Det får vi se om några år. Sen får man väl hoppas att vi smittar av oss med intresset så hon vill följa när hon är större också, säger Viktor Åkerlund.