Njaa, kanske inte ändå. Predikstolar behöver rejält med svängrum, vilket just denna möbel har haft under sina år i Ålunds bönhus. Ett bönhus som, i princip, nu är helt tömt på sina jordiska ägodelar.
"Vi kunde inte fortsätta. Det var bara fem sex stycken som var aktiva i EFS-föreningen. "
För knappt en vecka sedan, lördagen den 12 oktober, såldes inventarierna på auktion och det som nu återstår är resterna. Grejerna som ingen av de cirka 60 besökarna ville ropa in.
- Den stora tavlan med Jesus på har köpts av en privatperson i Uppsala som är barn till en kvinna som föddes här i byn. Köparen är faktiskt barnbarnsbarn till Johan Daniel Markström som var den drivande kraften när huset skulle byggas. De båda lampetterna som sitter bredvid tavlan är också sålda och väntar på att bli hämtade.
En by som vill fortsätta att driva sitt bönhus som ett bönhus - med gudstjänster, missionsauktioner och söndagsskola för barnen - den byn måste ha tillgång till två grundläggande ting: Arbetsvilliga människor som gillar att jobba ideellt samt gott om pengar.
Det är när människorna blir för få och pengarna i kassaskrinet börjar sina som tunga beslut måste fattas. Beslut som för alltid ändrar historiens gång.
Det var Ålunds EFS-förening (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) som drev bönhuset. Förra våren lades föreningen ner och nu är det alltså dags för själva huset, som ägs gemensamt av byborna, att säljas.
Många har beklagat att bönhuset inte kan vara kvar längre.
- Vi kunde inte fortsätta. Det var bara fem sex stycken som var aktiva i EFS-föreningen.
En av dessa var Christina. Det var också hon som ordnade allt det praktiska inför auktionen. Två dagar höll hon på. Det finns mer grejer i ett gammalt bönhus än vad någon någonsin skulle kunna föreställa sig.
Det var också Christina som stannade kvar när auktionsbesökarna åkt hem med sina fynd.
- Det kändes så sorgligt att gå omkring här efteråt. Till och med taklamporna var nerplockade och sålda.
Huset, som började som byns skola 1898 och som omvandlades till bönhus 1933, är en byggnad vars 121-åriga historia är en väv vars inslag består av idel släktband. Så många familjer i Ålund och i grannbyarna har varit engagerade i verksamheten genom åren. Att bönhuset kunde leva kvar så länge som det gjorde, det berodde på två grannars generositet. När systrarna Armida och Valdina Bäcklund dött och deras lösöre var sålt skänktes pengarna till bönhuset. Det är den gåvan som betalat för underhåll och drift, men nu är slantarna slut.
Och apropå gamla släkt- och grannband: Christinas egen farfar, Edward Lindfors, var en av förgrundsgestalterna den gången då det som skulle bli byns bönhusverksamhet låg i sin linda.
- 1914 startade Ålunds DUF, De Ungas Förbund, och min farfar var föreningens första ordförande. DUF drev bönhuset fram till 1962 då föreningen bytte namn till EFS. Nu är det jag, farfars barnbarn, som får vara med och avsluta det hela. Det känns sorgligt, men också naturligt på något sätt.
"Det kändes så sorgligt att gå omkring här efteråt. Till och med taklamporna var nerplockade och sålda."
Det finns så många minnen och på den mindre predikstolen, som ska få både en ny ägare och ett nytt hem, där ligger några inramade fotografier tagna av den legendariske fotografen Sune Jonsson.
- Han gjorde en bok som handlade om bönhus och därför var han här och fotograferade. Jag ska fråga om byns bygdegård vill ha fotona, de kan kanske få hänga där som ett minne.
För så är det. Ålund har en bygdegård också. Den stora skolan som togs i bruk på 30-talet och som ersatte den mindre som blev det bönhus som nu ska säljas.
Det är inte bara byns släkter som hänger ihop. Husen gör det också.
Den stora bönhussalen ekar tom. Det är bara gardinerna och den långa gångmattan som blir kvar härinne. Den blivande nya ägaren, vem det nu blir, får lov att ta hand om dem. I köket har alla skåp tömts på glas och porslin och uppe på den oinredda vinden är det tomt, ödsligt, dammigt och kallt.
Jaså minsann, det finns en vind också. Den måste vi få se. Det här är ju sista chansen att få titta runt ordentligt.
- Följ med, säger Christina och går fram till en smal dörr ute i hallen. Innanför dörren finns en ännu smalare trappa som leder upp till en vind där det är högt i tak och där skicket är så genuint ursprungligt att det är som att kliva rätt in i 1890-talet. För här ser man dem klart och tydligt - alla de stockar som byns samtliga bönder bidrog med när huset skulle byggas. Stockar som omvandlades till väggar, tak, golv, fönster och dörrar av en man vid namn Anton Lundkvist.
- Anton fick 505 kronor för hela arbetet. Bygget tog tre år och han gjorde allting för hand. Dessutom var det han som byggde bänkarna och de är verkligen gedigna, försäkrar Christina.
Nu hoppas hon att huset ska få en ny ägare som är beredd att slösa med både arbete och kärlek. Och att det är en person som vill bo i det. Det är dags för n´Antons storverk att bli ett riktigt hem.