– Jag är 70 år och har rätt ont i axlar och bröstrygg. Men så länge jag kan stå upprätt vill jag arbeta här, om än i liten skala, säger Gunnar Bergström som varit smed i över 30 år.
Byn Kuorbevare ligger strax utanför Adak i Malå kommun. Ett fåtal hus längs vägkanten, de flesta obebodda, ägs av norrmän eller tyskar.
– Det är väldigt lugnt här, i och med coronan kommer ingen hit längre, säger Gunnar och tar på sig glasögon, skyddsglasögon och förkläde. Det är dags att skapa knivblad.
De flesta maskiner är kvar sedan farfars tid. Fortfarande eldas det med kol i ässjan, ett material som är extremt svårt att få tag i.Ässjan används för att hetta upp järnet som sedan ska bearbetas.
– Jag beställer kol från en karl i Norrbotten. Han bränner kol i en gammal cistern.
Städet som står intill kaminen är sedan farfaderns tid och har genom åren fått hack i sig som passar knivbladen.
– Jag vet precis var jag ska lägga knivbladet när det ska hamras till, fårorna i städet passar bladen perfekt.
Det är ett fåtal i Sverige som kan livnära sig på bara smidesverksamheten. Gunnar är en av dem. Sedan 1989 har han tillverkat framför allt knivblad och yxor i smedjan. Järnet kommer från skroten.
– Jag köper ofta gamla sågklingor och lastbilsfjädrar. Man kan säga att jag i hög grad hållit på med återvinning i 30 år, säger han och skrockar gott.
Varje vardag åker han från huset i Adak till smedjan i Kuorbevare. Några kilometer till jobbet passar honom utmärkt.
– Hade jag bott på föräldragården där smedjan står hade jag nog bott inne i smedjan, och det hade inte varit en bra lösning för familjen.
Om det blir ensamt i smedjan? Nä, för Gunnar passar det utmärkt. Han trivs gott själv, att få bestämma över sitt eget liv och arbete.
– Det är tjusningen med eget företag. Jag vet vad jag ska göra när jag stiger upp och kan ta en ledig dag och jaga hare.
Gunnar tar en paus från tillverkningen av knivblad och sätter sig på en sliten kontorsstol.
– Vet du, jag har det i blodet. Det här med att smida järn. Man måste var både höger- och vänsterhänt till exempel. Annars blir bladet inte lika på båda sidor.
Gunnars farfar Ernst Bergström byggde smedjan i Kuorbevare i början av 1900-talet. Då smiddes körredskap till hästarna i skogen, lyftkrokar och knivblad. På den tiden bestod köparna mest av samer som hade sett fördelen med Ernst knivblad. Smeden blev en sorts stålets trollkarl som hjälpte folk i bygden att tillverka redskap.
Så småningom tog sonen Runo Bergström över som ett komplement till arbetet i gruvan, jordbruket och skogen. När gruvdriften i trakten lades ner 1978 så hamnade smedjan i fokus. Den flyttades från sin tidigare placering i byn hem till gården. Det var där Gunnar fick lära sig grunderna i smideskonsten som han praktiserat sedan dess.
När Gunnar fick överta smedjan tio år senare startade han företaget Kuorbevare Smide.
– Det gick inte att livnära sig på enbart företaget, jag fick ta diversejobb. Efter år 2000 gick det bättre, fler grossister köpte och jag hade under många år varit ute på marknader och byggt upp en kundkrets, berättar Gunnar och minns tiden då han tillverkade 30 knivblad per dag.
– Nu ligger jag på runt fem per dag. Det är en lagom takt. Jag gör det för att det är kul.
Idag sköter försäljningen sig själv. Privata kunder från hela världen gör beställningen via hemsidan. Européer vill gärna köpa knivblad för vildsvinsjakt.