Turteaterns ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” förvaltar arvet på ett värdigt sätt

Turteaterns uppsättning av "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" har tagit vara på bokens bisarrhet och byggt vidare på den. En handling som kan jämföras med en kärleksförklaring.

28 november 2015 11:15

Sara Lidman hälsar alla välkomna. Det enda som hörs i bakgrunden i föreställningens första rum, kapellet, är en tickande klocka. Ett ljud synonymt med författaren. Hon inleder med att läsa de första sidorna ur "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" och avslutar med ett löfte om att snön ska brinna.

Sedan är det dags att stiga in i en ny värld, där Morfar och Pyret regerar i dekadensen de kallar vällust. Snabbt infinner sig groteskheten när de tar livet av vad som troligtvis är en bärplockare. Deras förlustande är äckligt och rått, men samtidigt rör sig föreställningen långt från bokens sprängda gränser. Regissören Nils Poletti förklarade införpremiären att "mord, gojs och knullande inte gör sig bra på scen". Alla tre beståndsdelar finns ständigt närvarande men får pulsera i bakgrunden.

Istället är det Pyret och Morfars dialoger som lyfts fram. På det sättet förvaltar föreställningen stämningen i Nikanor Teratologens kultförklarade bokpå ett poetiskt sätt. Det är omöjligt att inte fascineras. Eller för den delen beröras över denna tvivelaktiga relation som möts i ett svårmod bara Skelleftetrakten kan skapa.

Turteaterns "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" är ett vandringsepos där publiken får följa med in i flera miljöer och olika rum. Alla lika detaljerade och kärleksfullt uppbyggda. Exempelvis finns hantverk med motiv av Landskyrkan där. En viktig scen i föreställningen porträtterar också Morfar och Pyrets ökända besök i Skellefteå där de berättar föraktfullt, med direkta citat ur boken, om staden och deras vistelse. Bokens första hundra sidor är för övrigt väl använda i föreställningen.

Hans Sandquist, i rollen som Morfar, övertygar. Han personifierar den litterära figuren mycket väl. Aldrig tidigare har denna karaktär, vars påstådda gravsten många fortfarande letar efter, känts mer levande. Likaså Albin Grenholm i rollen som Pyret.

Däremot får karaktärerna kämpa när det gäller språket. Skelleftebondskan finns där, men bleknar under stunder bort i all bisarrhet.

Det föreställningen lyckas allra bäst med är att förvalta just det bisarra boken vill förmedla och göra det ännu tydligare. Ännu mer greppbart. Att de dessutom tar in koreograferade danser, där Muminpappan får vara med på ett hörn och andra populärkulturella referenser, gör det extra levande och humoristiskt. På något sätt blir kärleksförklaringen till boken också en upprättelse mot de hatiska kommentarer verket fått från de som inte förstått.

Aldrig tidigare har denna karaktär, vars påstådda gravsten många fortfarande letar efter, känts mer levande.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ämnen du kan följa