Sunnanåskolans fjärdeklassare upplevde Unga Klaras teater – på distans

En vibrerande berättelse om empati och hjältemod letar sig ut ur klassrummets högtalare och möter Sunnanåskolans klass 4b. Tanken var att Unga Klara, nationalscenen för ung teater, skulle vara på plats, men istället besöker de eleverna i en ljudföreställning. Men hur är det egentligen att uppleva teater på det viset?

4 april 2020 08:15

Längst fram i klassrummet uppenbarar sig en kort videohälsning på vita tavlan. Det är ensemblen från Unga Klara, Sveriges nationalscen för unga, som vinkar till klass 4b på Sunnanåskolan.

– Hej! Vi skulle egentligen ha varit hos er nu, men så blev det inte riktigt. Så istället ska ni få lyssna på teater, säger de.

Tanken var, precis som de färgglada skådespelarna på skärmen säger, att Unga Klara skulle genomsyra klassrummet med skratt, tänkvärdheter och musik i skolföreställningen "Ögonblicket". Men sedan kom ett virus och teatern, som är baserad i Stockholm, ställde in sina resor.

Ändå var de fast beslutna att låta scenkonsten få utrymme i pedagogiken. Men hur går det till? Och hur tas en sådan alternativ teaterföreställning emot av barnen? Norran spenderade en förmiddag bland Sunnanåskolans fjärdeklassare och i Unga Klaras teatervärld.

Läraren Lena Hallberg trycker play på en ljudfil, och sedan kastas barnen in i "Ögonblicket".

– Alla som har ett jobbigt syskon springer till närmsta vägg, säger skådespelarna och ett fnitter sprider sig bland skolbänkarna samtidigt som ivriga fötter rör sig fram och tillbaka i rummet.

– Alla som någon gång låtsas vara sjuk för att slippa skolan ställer sig på bänken, hörs från högtalarna och fnisset övergår till skratt när eleverna kliver upp på bänkskivorna.

Sedan uppmanas de sätta sig så bekvämt som möjligt, för att vara redo för superhjälten Mariam Lagunas parallella universum.

Barnen kryper ihop på golvet, på stolarna, tar fram virknålar och spetsar öronen. Ett lapptäcke av ögonblick och små historier flätas samman – någon som går mellan en mobbare och utsatt, en annan som säger ifrån när föräldrar grälar, en tredje som vågar bekänna sina känslor. En gemensam nämnare är just att säga ifrån, stå upp för varandra och sig själv. Som en röd tråd finns historien om Mariam Laguna, superhjälten som ser ut som en flicka på åtta år men som egentligen levt i över hundra år.

Jag tycker den handlade mycket om att vara snälla mot varandra.

Efter 40 minuter av musik, känslokavalkader och mod är föreställningen över.

– Det var många olika språk. Jag hörde afghanska, som jag också pratar, vilket var jättekul, säger Amir Ali Ghasemi, en av eleverna.

– Det var lite rörigt, det hade varit roligare om de hade varit här så vi hade sett dem. Men jag tycker den handlade mycket om att vara snälla mot varandra, och att alla är lika mycket värda, fortsätter Leo Gysenius.

Det är dags för rast, men efteråt ska eleverna jobba vidare med temat. Hur ser deras superhjälte ut, om de får välja?

Lena Hallberg stänger ner projektorn och barnen rusar ut i vårvädret.

– Det fungerade väldigt bra, jag tycker eleverna var väldigt tålmodiga och kom med spännande reflektioner. Och det är roligt att vi fick uppleva den här teatern, trots att de inte kunde komma hit. Teater i undervisning är värdefullt, jag tror på att uttrycka sig, säger hon.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa