Skådespelarna är de som imponerar allra mest i Västerbottensteaterns "Tre systrar".
Huset är stort och överdådigt, ett hem som andas rysk överklass. Omgivningarna är motsatta, en avlägsen provins, en småstad där militären genomsyrar gatorna. Där bor systrarna Masja, Irina och Olga tillsammans med sin bror Andrej och sörjer sin döde far, en högt uppsatt militär som är anledningen till att de flyttat till den lilla staden.
Men mest av allt längtar de. De längtar tillbaka till myllret, livet, människorna i Moskva, de längtar efter kärlek, efter frihet och förändring.
"Tre systrar" av Anton Tjechov beskrivs som ett av världens främsta dramer. Originalberättelsen osar av allvar, av sorg, klassanalys men också vardag, värme och vanliga funderingar. Det är i det sistnämnda Västerbottensteatern tar avstamp när de tar sig an Tjechovs ord. Istället för en väntad tolkning har de valt något som är diametralt motsatt till den svala, allvarstyngda ryska överklassen – nämligen clowner. På förhand är det svårt att se framför sig. Hur kommer clowner rimma med ond bråd död? Är det exakt vad ett tungt drama behöver? Eller blir det för mycket tokroligheter?
En rysk klassiker korsas med clowner – premiär för "Tre systrar"Lite av båda, men allra främst blir det tydligt att clownnäsor och Tjechov gifter sig oväntat bra. Camilla Persson är regissör och väl bevandrad i clowngenren. Hon driver Dotterbolaget i Stockholm som producerar clownföreställningar och har bland annat arbetat för Clowner utan gränser. Det märks att hon kan sina clowner, att hon vill visa att clownmasker kan vara mycket mer än det välkända sminket och chockrött hår. Clownkonceptet gör nämligen berättelsen betydligt större, känslor förstärks och när det sker något misstag hos på scenen så kommenteras det, visas upp i dagsljuset och förlöser aldrig sinande skrattsalvor.
Vilgot Paulsen och Sonja Lindblom spelar bland annat två av systrarna i föreställningen.
Här visar de fem skådespelarna på sann berättarglädje. Matilda Dahl, Niklas Larsson Lirell, Sonja Lindblom, Vilgot Paulsen och Adam Stanišić Stålhammar spelar alla två karaktärer var, med tillhörande utpräglad clownpersona, och otroliga masker skapade av Helena Andersson. De interagerar med publiken, bryter den så kallade fjärde väggen och kommenterar faktumet att det är premiär, skämtar om repliker som glöms bort och tar om scener. För det mesta är det magknipsframkallande roligt, underfundigt och älskvärt med en ensemble som imponerar. De spelar inte bara flera roller, med sömlösa övergångar, utan improviserar fram flera stycken. Det är bara ibland utsvävningarna blir för många och långa, men främst handlar det om underfundiga komplement till originalhistorien.
"Tre systrar" behandlar tidlösa ämnen som meningen med livet, män som inte är inkännande och längtan. Den behandlar också rena övergrepp, och när en sådan scen kommer känns det som alldeles för tvära kast – från gapskratt och lättsamhet, till det mörkaste mörka.
Men en sak är säker: du kommer aldrig se en "Tre systrar" som denna – och det om något är ett gott betyg till en idogt spelad teaterklassiker.