Suggestivt, skickligt och spännande

12 september 2018 08:15

Titel: Morden i Baronville

Författare: David Baldacci

Förlag: Bokfabriken

Enligt omslaget till "Morden i Baronville", har David Baldaccis böcker sålts i 120 miljoner exemplar, och på svenska visar förteckningen trettio titlar utgivna inom loppet av 22 år. Den trettioförsta utspelar sig i Pennsylvania, en delstat som drabbats av industriell strukturomvandling och hög arbetslöshet.

I den fiktiva staden Baronville har släkten Baron dominerat näringslivet. Men i fjärde generationen finns bara John jr kvar, och han lever i ett kråkslott som dock av tradition drar till sig alla problemfyllda samhällsbors motvilja.

En ljusglimt tycks etableringen av en distributionscentral för e-handel vara. Frank Mitchell är mellanchef där, inflyttad från ostkusten med fru Amber och dotter Zoe. Amber är syster till FBI-medarbetaren Amos Deckers kollega Jamison. Knappt har de båda anlänt för att hälsa på hos systern, så snubblar förstås romanhjälten Decker över två döda kroppar i ett öde grannhus.

Den lokala polisen tar något motvilligt emot FBI-arnas utredningshjälp, något senare ansluter även annan federal resurs. Och så är dramat i full gång. Det tycks, inte helt oväntat, ha förgreningar i hela Baronvilles nedslitna samhällskropp.

Jo, Baldacci tar vara på den strukturella krisens avarter och får även till en snygg koppling mellan den ärrade Amos Decker och Jamisons lilla systerdotter Zoe. Men om jag tänker göra Baldacci till en återkommande bekantskap är mera ovisst. Kanske lite för mycket bokfabrik för min smak.

Stefan Holmberg

Titel: Lincoln i Bardo

Författare: George Saunders (översättning: Niclas Nilsson)

Förlag: Albert Bonniers förlag

1862, i Washington, i den värld så som vi känner den, hos president Lincoln, tar romanen sin början. Lincoln är tyngd av svåra beslut i inbördeskriget när hans elvaårige son Willie får tyfus och dör. Utom sig av sorg och samvetskval har han svårt att släppa honom, så efter begravningen besöker han kryptan flera gånger för att få hålla i honom. Willie hamnar i Bardo som är buddismens benämning på mellanstadiet efter döden innan man återföds. Bardo visar sig vara överbefolkat av fångna själar (spöken) som klamrar sig fast för att försöka komma tillbaka till jordelivet. Jag vet inte om den är en spökhistoria, en kollektivroman eller en citatroman. Den saknar tydlig berättare och består av en mängd röster som citeras, så att varje stycke avslutas med namnet på den talat.

En del citat verkar vara historiska, men mest är det själarna som talar. Saunders skiljer ut deras karaktärer och livsöden genom att variera språklig stil. Romanen är experimentell och det tar lite tid att förstå sig på den, men när man knäckt koden ser man humorn i texten. Den väcker många tankar om både livet och döden, både dråpliga och allvarliga. Trots de många komiska situationerna kommer Saunders nära sorgens kärna - den oåterkalleliga förlusten. För Lincoln i Bardo tilldelades George Saunders Man Bookerpriset 2017.

Maria Eriksson

Titel: Satyricon

Författare: Gertrud Hellbrand

Förlag: Albert Bonniers förlag

Att njuta av underkastelse är inte min grej. Så det är med fasa jag läser Gertrud Hellbrands "Satyricon” där hon skildrar hur Olivia för femton år sedan drogs in i en besatthet när hon upptäckte att hon tyckte om att bli plågad.

Under studieåren i Uppsala mötte hon ett par vackra och redan då dekadenta och hänsynslösa syskon i en annan samhällsklass. Den manipulativa Renée presenterade henne för sin bror, den karismatiske och dominante Rufus som gjorde illa kvinnor och njöt av det.

Festande, krogbesök och testande av gränser roade syskonen. Olivia lyckades komma undan och skapade sig ett normalt liv med make och barn. Men när hon nu många år senare inbjuds till syskonens sommarställe kan hon inte låta bli att dyka upp. Hon tror sig stå över den besatthet hon en gång kände. Men naturligtvis sugs hon in i spiralen av våld och sexuell utlevelse.

Det obehagligaste är Renée och broderns känslokalla sätt att förbruka människor som dras med i deras festande. För vissa slutar det med katastrof.

Gertrud Hellbrand skriver suggestivt, skickligt och fåordigt. Stämningen blir skruvad. Läsningen är plågsam men likafullt spännande, hemligheter som antyds avslöjas i romanens slut. Att skriva något så motbjudande och likafullt få läsaren att fortsätta att läsa kräver talang. När de drygt 300 sidorna är avklarade är jag lättad.

Författaren har tidigare gett ut tre romaner, ”Veterinären” kom ut 2014.

Inger Lundqvist

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Maria Wallin