200 Women, Havremagasinet.
Havremagasinet, Länskonsthall Boden, står sedan starten 2010 på två stadiga ben. Lyfter fram regionen tillsammans med den omgivande världen. Visar att där människor möts – och tar del av varandras erfarenheter och berättelser – där finns inte "Vi och Dom". Endast Vi. "Bodenskolan ur ett nytt perspektiv" är det lokala temat. Sex av skolans fjorton konstnärer kan fira 100-årsjubileum. Årets fokus ligger på porträtt, landskap, purism och stilleben. Sommaren 2017 presenterade Havremagasinet fotoutställningen "Friendship". Producerad på Nya Zeeland av Geoff Blackwell. Byggd på boken med samma namn. I år är Blackwell tillbaka tillsammans med Ruth Hobday och fotografen Kieran E. Scott. Med utställningen och boken "200 Women som kommer att ändra sättet du ser på världen". Teamet har intervjuat, fotat och filmat tvåhundra kvinnor från hela världen. Utställningen visas parallellt i München och New York.
Projektidén var att fota kvinnorna framför en neutral bakgrund. Men samtidigt fördjupa bilderna med intervjuer. Utan dessa hade projektet blivit en ren porträttutställning. Nu möter vi människan bakom. Som många gånger visar sig vara en annan än vid första anblicken. För Havremagasinet kompletteras utställningen med sex svenska kvinnor. Alla intervjuade fick samma frågor: Vad är viktigt för dig? Vad blir du lycklig av? Vad känner du som mest förtvivlan inför? Vad skulle du ändra om du kunde? Vilket enskilt ord identifierar du dig mest med?
Jody Williams, USA. Nobels fredspris 1997 som initiativtagare och ledare för kampanjen mot landminor.
Bland de porträtterade finns författare, advokater, krigsfotografer, konstnärer, skådespelare, företagsledare. Här finns sjuksköterskor, lärare, gatuförsäljare, aktivister. Här finns starka kvinnor. Kvinnor i sorg. Kvinnor som mot alla odds lever vidare. Här finns kända kvinnor. Som Nadya Tolokonnikova, Margaret Atwood, Angela Davis, Vandana Shiva, Isabel Allende, Pia Sundhage, Chimamanda Ngozi Adichie. Här möter vi okända kvinnor.
Bland tvåhundra kvinnor, tvåhundra berättelser lyfter jag fram tre. Januka Nepal, Nepal, giftes bort vid åtta års ålder. Fyra månader senare dör mannen. Enligt nepalesisk tradition får hon inte gifta om sig. Tillåts inte bära röda kläder. Kan varken läsa eller skriva. Signerar med sitt tumavtryck. Lever tillsammans med en bror och sköter familjens getter. Identifierar sig med ordet ”sukha”, lycka. Kanchan Singh, Indien, bor med föräldrar och en yngre bror. Sedan 2015 är hon MC-chaufför för taxifirman Bikxie i Gurgaon, New Delhi. Med kvinnliga anställda vänder sig företaget till kvinnliga kunder. Garanterar dem säker och snabb transport. Kanchan Singh bidrar till familjens försörjning och broderns utbildning. Hon identifierar sig med ordet ”safety”, säkerhet. Redan 1970 engagerade sig Jody Williams i Vietnamrörelsen. På 1980-talet arbetade hon mot USA:s inblandning i Centralamerika. En av initiativtagarna till kampanjen Förbjud landminor, som 1997 fick Nobels fredspris. Ordförande för Nobel Women´s Initiative – kvinnliga nobelpristagare - som bl.a. stödjer kvinnor i konfliktområden. Jody identifierar sig med ordet ”Fuck”. Trots moderns protester, som menar att ”det fläckar min Nobelimage”, kommenterar Williams.
Kanchan Sing, Indien. Kör MC-taxi i Delhiområdet.
Ge utställningen tid. Sitt ned framför några videointervjuer. Ingen längre än fem minuter. Många av dessa kvinnor kan som Sara Lidman fråga sig: ”Varför är jag inte med om att förändra världen?” Och precis som hon konstatera: ”dock när jag skriver en sällan mening som är bra tycks det mig att det är vad jag gör.”