Recension: Gulliga kramdjur och superstressad pappa i "Christoffer Robin och Nalle Puh"

12 oktober 2018 12:00

A A Milnes sagor har alltid tillhört mina favoriter. Den magiska Sjumilaskogen där alla gulliga kramdjur är levande känns så skimrande glatt.

Även om åsnan Ior många gånger är depressionen personifierad med sin pessimistiska livssyn. Å andra sidan vägs det alltid upp av Tigers omåttliga skuttande av pur glädje.

Men vad händer när Christoffer Robin blir vuxen? Det är det den här filmen handlar om. För den lilla killen som är Nalle Puhs bästa kompis flyttas ju till en internatskola.

Och när vi träffar honom som vuxen är han en stressad affärsman som inte har tid med sin familj där dottern förgäves försöker hitta till sin pappas känslor.Men när Nalle Puh oroar sig för Heffaklumpen och ett öde landskap beger han sig till London för att be sin gamla kompis om hjälp. Men Christoffer Robin har förstås inte tid med sådant trams.

Det är förstås viktigt att behålla fantasin i sitt liv oavsett ålder. Och på den viset är det här naturligtvis en sedelärande historia. Och det finns riktigt roliga scener när alla de små vännerna lämnar Sjumilaskogen för Londons hetsiga stress.

”Finns riktigt roliga scener när alla de små vännerna lämnar Sjumilaskogen för Londons hetsiga stress.”

Samtidigt är det alltid svårt att få sådan här liveaction, att fungera. Det betyder riktiga personer och animerade figurer i samma sekvenser. Ewan McGregor (den vuxne Christoffer Robin) gör sitt bästa för att det ska kännas trovärdigt.

Men det är faktiskt roligast när dottern Madeline träffar sin pappas gamla vänner. Hon gestaltas av Bronte Carmichael som är den som höjer värdet på produktionen.

Samtidigt är förstås frågan hur intressant det är för målgruppen barn att se en medelålders herre leka med sina gamla kramdjur? Kanske det passar bäst som tankeställare för pappor som inte tar sig tid med sina barn?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Roger Lindström