Med vagn. Så här kunde det ha sett ut när byborna kom till Bonnstan. Bilden är från ett annat tillfälle. Foto: Skellefteå museum arkiv
Året 1867 var inte som andra år. Snön fanns kvar och våren lyste fortfarande med sin frånvaro då kalendern visade sommarmånaden juni.
Ett hårt liv blev ännu hårdare för folket i Västerbotten då frosten kom redan i juli och kontentan blev hungersnöd och missväxt.
1867 var det stora nödåret av många vid den tiden. Redan 1860 hade Skellefteå Nya tidning en olycksprofetia om läget och 1865 tillkom en undsättningskommitté för att starta insamlingar. Mannen bakom detta var landshövdingen i Västerbotten.
Hjälp kom också. Från USA och Spanien, men även Ryssland skeppade hårt packad mjöl via Finland. Men detta hjälpte inte.
Istället skapades en nödhjälpskommitté i Skellefteå socken. Detta för att starta vägarbeten som skulle generera jobb och inkomst för folket i Skellefteå. Dessutom skulle man köpa in hantverk från folket som såldes på auktioner, vilket skulle bringa pengar till behövande.
Men runt om i byarna kring Skellefteå så var missnöjet stort. Detta då många ansåg att stadens handelsmän utnyttjade situationen som nekade folk att handla på kredit och dessutom tog ut ockerräntor på lån.
Desperation utbröt och folket började i vissa fall äta sina hundar och hästar för att inte svälta. Men många gav sig ut på vägarna för att tigga istället.
Värst var det i byarna norr om Skellefteå. I byarna Ostvik och Östanbäck gick bönderna ihop och bestämde sig för att samlas och vädra sitt missnöje.
Eftersom bönderna i Ostvik ansågs var de som startade upploppet så fick kravallerna namnet "Ostvikskriget" eller "Östanbäcksupproret".
Redan den 12 november 1867 sökte sig dessa till Skellefteå och det inleddes med att hotbrev skrevs och spreds via en tiggerska inne i staden. Ryktet om avmarschen spreds även det och över 100 bybor samlades den 13 november för avmarsch mot staden, även om hälften valde att återvända hem. När tåget mot staden startade var byborna beväpnade med allt som fanns att tillgå. Järnstörar, yxor, skjutvapen, liar, påkar och annat.
Brevet var ingenting som stadsborna brydde sig speciellt mycket om, utan det var när hungriga bybor kom till staden den 14 november, via gamla Kågevägen, som reaktionerna kom.
Paniken spred sig i staden och skarpskyttarna plockade fram sina gevär och vaktposter placerades ut i utkanten av staden. Folket i staden samlade ihop sina dyraste ägodelar, som silverbestik och pengar, och gav sig iväg till Hedensbyn och Bergsbyn.
Det gick så långt att man placerade ut en kanon för att försvara Stadskällaren.
Och så kom då Skellefteås första kravaller i historien som enligt planerna skulle ske på kyrktorget i Bonnstan.
Men tack och lov så blev det aldrig några större kravaller. Efter en dags marsch så var upprorsmakarna inte lika upprörda. Några stadsbor träffades av bybornas stena, men när stadsfiskalen Carl Gustav Svedberg, uppsatt på sin ölandsponny, tillsammans med stadens polis avfyrade några skrämselskott i luften, så gick luften ur upproret. Efter uppmaningar om lugn från Svedberg så försvann den sista gnistan totalt och byborna marscherade inte ens in i stadskärnan utan vände norrut igen.
Därmed blev inte Ostvikskriget något krig, utan en mindre händelse och segern firades på kvällen i stadskällaren, där man trots allt lämnade kvar kanonen utanför.
Inte heller landsfiskalens annonser i tidningen, där han utlovade 100 riksdaler till den som kom med upplysningar om upphovsmännen till upploppet gav några resultat och de namnen har inte kommit fram då ingen valde att namnge någon.
Men enligt nedtecknade muntliga berättelser var det en icke namngiven fattig torpare i byn Ostvik som började agitera och organisera en folklig upprorsrörelse.
Upprorsmakarna fick dock ut något av sin demonstration. Efter den dramatiska händelsen så insåg köpmännen allvaret i situationen och de lättade till slut på kreditgivningen och även utdelningen av de insamlade medlen fick ett annorlunda utseende. En patron delade dessutom ut 300 portioner mat under en dag och andra av de finare familjerna ordnade måltider för de fattiga.
Skellefteås första kravaller fick därmed den effekt som upprorsmakarna ville ha. Detta utan att speciellt mycket blod spilldes och utan att något livs togs.
Fakta
Källor: Skellefteå – en 150-årig historia, Svälten i Norrland av Åke Lundgren – publicerad i Allt om Historia 9/2014, www.polkagris.nu.
Krigsplats. Nja, inte riktigt. Men Kyrktorget i Bonnstan blev skådespelet för Skellefteås första kravaller.