En lapp för varje panna finns det i morfars hus

Barbro har räknat mammas pannlappar, 1 015 stycken. "Man kan inte stoppa ett livsverk i soptunnan", säger Barbro och pekar på den fullproppade kassen och de två lika fullproppade resväskorna.

15 juni 2019 09:00

I Västerbotten heter det pannlapp. Söderut pratar folk hellre om grytlappar när de menar pannlappar. Det är alltså samma sak och själva meningen med deras existens är att skydda händer och fingrar när varma grytlock och heta ugnsplåtar ska hanteras i köket.

"1937 började mamma i skolan och det var då hon virkade sin första pannlapp i rosa och grått."

Det var den 12 februari i år som Karin Dahlberg gick bort. Den 1 juli skulle hon ha fyllt 90 år och om man räknar bakåt i tiden så pågick hennes pannlappstillverkning i drygt 80 år.

- Morfars hus byggdes 1936. 1937 började mamma i skolan och det var då hon virkade sin första pannlapp i rosa och grått. Med tiden blev den helt uppbränd så då virkade hon en ny i samma slags garn.

Karin växte upp i Petikträsk, bodde i Finnäs och arbetade på Hedströms Diversehandel i Norsjövallen fram till nedläggningen 1988. Handarbetade gjorde hon livet ut. Att hon blev så koncentrerad på just pannlappar berodde på att det gick fort att få dem klara. Och så virkades, syddes, broderades och stickades de praktiska små textilbitarna alltid i par, en för var hand.

2011 ställdes pannlapparna ut, bland annat på biblioteket i Norsjö. Besökarna fick något nostalgiskt i blicken när de återsåg pannlappar som de mindes från sin egen barndom: Där fanns mönstret med den hemtrevliga virkade kaffepannan, de roliga mameluckerna med små rosetter på, figurerna som liknar Lilla My i sagan om Mumintrollet och de sydda pannlapparna i lapptäcksteknik som blev moderna på 80-talet.

"Sådana där gjordes på 60-talet, men det tog slut när det inte gick att få tag i dockhuvuden längre."

- Pannlappar som broderats på Aidaväv är inte särskilt praktiska, de är nog mest till för att se fina ut.

Karin sparade allt som rörde pannlapparnas tillkomst. Det tänker Barbro också göra, vilket innebär att samlingen med virknålar kommer att finnas kvar, liksom alla virkmönster som Karin använde.

- Mamma hade kvar alla mönsterböcker och mönstren som hon hittade i veckotidningar som Hela Världen till exempel.

Det mesta av mönstersamlingen finns uppe på vinden. Däruppe lär det se ut som ”hej kom och hjälp mig” just nu, men Barbro har en plan.

Hon ska gå igenom alltihop. Det kommer förstås att ta sin lilla tid, fast å andra sidan är hon pensionär och har så att säga tiden på sin sida.

- Det här är ett kulturarv. Det är mitt morsarv.

”Vad ska du ha allt till?” är en fråga hon ofta får numera. Andra skulle förmodligen digna under bördan, slita sitt hår i förtvivlan och sälja iväg alltihop på loppis så fort det bara gick.

Det lär finnas en hemslöjdskonsulent som oroat sig just för den saken, att pannlappssamlingen skulle skingras.

Så kommer alltså inte att ske, arvet efter Karin ska förbli intakt. Dessutom har det hamnat i rätta händer för dottern Barbro är minst lika hantverksintresserad och hantverkskunnig som sin mamma.

Barbro plockar bland pannlapparna och kan bara genom att titta på garnkvalitet, färger och mönster lägga dem i en tidslinje.

Den allra första pannlappen, den från 1937, är virkad i ett tunt garn som mest liknar pärlgarn. Numera är garnkvalitéerna helt annorlunda.

Från början var det mormor - sömmerska och herrskräddare till yrket - som såg till att ingenting någonsin lämnade morfars hus, inte en endaste liten papperslapp.

Detta är en inställning till ägandet och till de små tingen som gått i arv till barnbarnet Barbro.

Fast det finns två tungt vägande undantag:

Vattnet och avloppet.

- Det har vi tagit bort helt och hållet så att det inte ska frysa sönder.

En som inte fryser är vedspisen som värmer så gott i morfars kök och på väggen hänger grytlappen som mormor virkade enbart till lyst. Pannlappen med dockansiktet ska bara tittas på, aldrig användas.

Den som råkar ha en sådan pannlapp i sina gömmor ska veta att den har ganska många år på nacken nu.

- Sådana där gjordes på 60-talet, men det tog slut när det inte gick att få tag i dockhuvuden längre.

Barbro har alltså räknat alla pannlapparna. Visst kan 1 015 tyckas vara väldigt många, men det är långtifrån alla som tillverkats av mamma Karin, vars handarbeten skapades för att säljas på marknader och i hemslöjdsbutiker.

Till sist måste vi också ta oss en funderare angående parräkning. 1 015 pannlappar delat med 2, det blir 507 par. Och så är det en stackare som är alldeles ensam. En singel som saknar sin make. Frågan är bara vilken av de 1 015 det kan vara?

Lugn bara, Barbro är en kvinna med koll. Hon kommer säkert att hitta den någon gång.

Barbro Björkbacka

Ålder: 65 år.

Bor: I byn Petikträsk, cirka 1,5 mil från Jörn. Huset hon bor i är gult och ligger på andra sidan vägen.

Familj: Sambon Ove Roslund, två söner och två barnbarn.

Arvet efter mamma: Kommer hon att vårda ömt.

Hushistoria: Morfar och mormor, Karl och Viktoria Wikberg, flyttade in i en gammal Västerbottensgård i Petikträsk 1930. 1936 plockades huset ner, stockarna sågades om och av dessa byggdes det som idag kallas "morfars hus". Ett hus som inte kommer att förändras så länge Barbro har något att säga till om.

Spökade: Sa folk att det gjorde i den gamla Västerbottensgården. Men morfar var inte rädd. En natt satte han sig i vindstrappan för att vänta på spökena som aldrig kom. Istället tände han ficklampan och såg hur det glimmade överallt. Hela vinden var full av råttor.

I Petikträsk: Bor det numera 15 personer året runt. På sommaren fördubblas befolkningen när semesterfirarna kommer.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Inger Ödebrink

Ämnen du kan följa