Jag har aldrig varit något fan av vintern. Visst, det är kul att åka utförsåkning, madrass, skridskor och dra iväg en snöboll eller tolv. Men sommaren spöar vintern alla dagar i veckan, enligt mig. Därför är jag obönhörligt övervänt på varma vindar och att få stå vid grillen bekvämt iklädd shorts.
Men jag verkar få vänta. På valborgsmässoafton byggde jag och dottern fyra snögubbar på bakgården. I söndags halkade vi omkring på den snöiga gräsmattan när vi sparkade fotboll.
Inga väldiga mängder förvisso, men visst måste det vara länge sen vi hade sån här frekvens på snöfall under maj månad?
Jag var tvungen att få utlopp för min frustration, så jag skickade ett meddelande till brorsan och hans familj, som bor i Göteborg, i hopp om att få tröst.
Brorsan svarade med bilder på sina söner, som springer genom vattenspridaren. Och berättade entusiastiskt om att de skördat rabarberna för andra gången (!) den här sommaren.
Kusinen från Malmö skickade en film på sin sambo, som klipper den frodiga gräsmattan.
Underbara bilder, men någon tröst var det ju inte. Frustrationen blev snarare ännu större.
Landet är avlångt, men behöver verkligen skillnaden vara så här stor? Vi har ju faktiskt en bra bit kvar också till treriksröset längst i norr.
När ska Kung Bore släppa taget?