Plötsligt händer det. Solen lyser rakt in genom fönstret när jag dricker morgonkaffet. Efter en evighet av mörker känns det som att livet återvänder.
Ljuset får mig att tänka på städning. Allt blir tydligt när solen ligger på: Fönsterrutor som behöver putsas, dammråttor som gömt sig i dunklet kryper fram och hundhår virvlar runt i yster vårdans. I min föreläsning ”Den ojämställda stressen” pratar jag ganska mycket om städning.
Inte bara om städning utan om allt obetalt arbete i våra hem och inte bara på våren, utan faktiskt året runt. Kvinnor drar fortfarande det största lasset av det här systematiskt osynliggjorda och nedvärderade arbetet och det sker på den tid som av många kallas för fritid.
Ibland beskrivs problemet med stressrelaterad ohälsa som brister hos individer
Ibland beskrivs problemet med stressrelaterad ohälsa som brister hos individer. En av vår tids stora utmaningar och ett gigantiskt folkhälsoproblem förenklas till en fråga om att ”sätta gränser” och att säga ”nej”. Som att vissa uppgifter vore betydelselösa, att ta hand om våra gemensamma hem, barn, sjuka eller gamla föräldrar:
“Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. För nu har jag lärt mig att sätta gränser. Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom personalen i sjukvården som ska plåstra om mig och hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”
Om ingen längre orkar eller vill ta hand om allt det som behöver göras i våra hem, relationer och i föräldraskap kommer det bli uppenbart att tidigare var det ”någon” som gjorde det. Statistiskt sett är ”någon” väldigt ofta en kvinna. Nästa gång du uppmanar någon att ”bara säga nej”, resonera vidare kring vem som då ska göra allt som behövs göras?
Kanske är det du?
Sandra Lindström