Säg hej till Blamageguden

12 augusti 2019 09:00

Du skall inga andra gudar hava jämte Blamageguden, och hör sen. Allt skämmigt och genant, alla fel du någonsin gjort dig skyldig till från tre års ålder och uppåt, alla fåniga yttranden du någonsin lyckats fälla offentligt, alla fullständigt horribla saker du någonsin lyckats hitta på i hela ditt långa liv, de kommer Blamageguden ihåg. Allt är samlat på hög och sorgfälligt sparat för att kunna plockas fram vid alla olämpliga tillfällen guden någonsin kan komma på.

"Blamagegudens enda uppgift är att åstadkomma olust och obehagskänslor, särskilt i magtrakten."

Blamagegudens uppfinnare, författaren Birger Sjöberg, liknade honom vid en gammaldags biografmaskinist som visade rörliga bilder. Alltid nattetid, alltid när den stackars oskyldiga människan lagt sig till rätta för en natts välförtjänt skönhetssömn. Just när sagda människobarn är på vippen att somna in på sin sköna huvudkudde, då kommer Blamageguden insmygande genom sovrumsdörren med sin filmprojektor och sina många filmrullar under armen. Sedan sätter han igång att visa den ena scenen pinsammare än den andra ur den stackars människans erbarmliga liv. Sedan är den nattsömnen förstörd.

Blamagegudens enda uppgift är att åstadkomma olust och obehagskänslor, särskilt i magtrakten. Så fort människan känner sig det allra minst nöjd och tillfreds med tillvaron, då är Blamageguden där med sin projektor. Alltid beredd att i detalj återskapa jobbiga minnen som borde varit glömda och begravda för länge sedan.

Det påstås att somliga aldrig har mött denne gud. Det är sådana där lyckliga skitar som brukar liknas vid sådana där gäss som man häller vatten på. Allt bara rinner av dem. Även urgamla skuldkänslor försvinner ner i avloppet och visar sig aldrig mer.

Lyckliga de lyckostar som äger förmågan att lägga det förflutnas dundertabbar bakom sig och aldrig ångra ett enda förfluget ord eller ogenomtänkt handling.

Allt som oftast frågar vi varandra hur det kommer sig att just Blamageguden har blivit vår egen, gemensamma husgud. Varför minns vi bara det som varit dåligt med oss själva? Varför minns vi aldrig det som varit bra?

Något svar på denna fråga verkar inte finnas, hur mycket vi än killgissar och gumgooglar under sena kvällstimmar. Det verkar ju inte som om vi har blivit bättre som människor heller, trots Blamagegudens alla ansträngningar och återkommande besök i det gemensamma hushållet.

Kanske existerar han bara av en enda anledning: För att vi ska lära oss en enda sak. Något riktigt, riktigt viktigt.

Att aldrig göra om det.

Hur nu det ska gå till.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Inger Ödebrink

Ämnen du kan följa