Lotta Johansson: Rötan, kampen och krampen

23 augusti 2019 06:00

Det händer att människor frågar mig om det är svårt att hitta saker att skriva om. Jag brukar svara att det ofta är ganska lätt. När jag upplever något eller träffar på någon som ger mig inspiration hör jag liksom orden i mitt huvud, och så skyndar jag mig att skriva ner dem. Ofta händer detta när jag ska gå och lägga mig. Sedan kan jag bearbeta och förändra texten efter några dagar, och ofta är jag klar med mitt alster i god tid före deadline.

Ofta betyder dock inte alltid. Just nu befinner jag mig i det där hålrummet som skiljer ofta från alltid. Text ska levereras i dag, men orden har varit få de senaste veckorna. Jag hinner inte prata med folk, har inget att säga. Jag har flera påbörjade texter, men ingen vill lyfta. Inget känns angeläget eller inspirerande.

Det går inte att frambringa 1800 tecken om att livet känns som ett Sisyfosarbete. Om att det känns som att jag rör mig i sirap, eller att jag ligger under en grå, fuktig filt. Att allt känns fult och smutsigt och att sommaren skulle behöva avslutas med en rejäl storstädning. Allt är klibbigt och kylskåpet dryper av kondens.

Varje år vid den här tiden är det som att livet sugs ur mig.

Vänta nu… Det måste ju bero på röten! Varje år vid den här tiden är det som att livet sugs ur mig. Hyn i ansiktet får en blank hinna och håret står som ett extra stort friss runt huvudet. Inuti huvudet är det som en dimma och allt för mycket av min vakna tid går åt till att identifiera obehagliga lukter i hemmet.

Att överleva hösten och vintern känns som en omöjlighet. Lika bra att lägga sig ner i augustijorden och gå i ide fram till april. Men så får man ett sms av en likasinnad röt-hatare, hör en bra sång på radion eller surrar lite med en fin vän och den grå dimman lättar lite. Sensommarsolen värmer ännu och jag förstår att det är med röten som med tuffa tider i livet och skrivkramp – det går över!

Lotta Johansson

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Norrans redaktion

Ämnen du kan följa