Lotta Johansson: Bortsett från min hårbotten är jag sällan grå

31 maj 2019 06:00

Vissa medier påstår att det råder en diagnosepidemi i vårt samhälle. Kanske har jag bidragit till det. Jag har nämligen satt en diagnos på mig själv. På latin skulle jag nog lida av absentia griseo, som på svenska skulle heta ”avsaknad av gråzoner ”om det var en vedertagen diagnos.

Bortsett från min hårbotten är jag nämligen sällan grå. Jag är alltid antingen eller. Antingen är jag glad eller så är jag förbannad. Antingen har jag världens bästa liv eller så önskar jag att någon grävde en grop som jag fick spendera heldagar i för att jag inte står ut en enda dag till i denna fruktansvärda verklighet. Tjock eller smal, stark eller svag, bäst eller sämst. Det finns inget av det som en kollega benämnde som sitt ”vanliga, melankoliska sinnestillstånd”. Good enough finns inte i min vokabulär och jag är sällan lagom. Skrattar högt eller gråter för allt.

Till diagnosen verkar det också höra en släng av hårfinhet. Mycket av svängningarna är så hårfina. Skillnaden mellan att jag tycker att en människa är fantastisk eller helt pantad kan handla om ett ögonkast eller ett enda uttryck. Skillnaden mellan en fantastisk dag och pestens högtid kan vara ett moln. Svart eller vitt. Nästan jämt. Förutom när det kommer till politik. Då är det helt plötsligt riktigt grått.

Kanske är det ointresse eller brist på insikt, men jag hittar inget parti som tycker som jag. I vissa frågor ja, men inte i allt. När jag gör valkompasser på nätet hamnar jag i lagomfåran och skulle enligt algoritmen kunna rösta på vad som helst. Hårfina skillnader mellan katastrof och supersamhälle. Jag vill ju att de ska säga bu eller bä, ja eller nej – och sedan hålla sig till det. Då skulle jag slippa vara så grå. Fast det är klart, när det kommer till politik är jag mycket hellre grå än brun. Allt utom brun. Det är en hårfin, men viktig skillnad.

Lotta Johansson

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Norrans redaktion