Lars Eriksson: En surgubbes bekännelse

10 juni 2019 09:00

Till att börja med vill jag påpeka att vi alla kan göra fel och att jag absolut inte är något undantag från den regeln. Med det vill jag säga att även jag gör fel i trafiken, troligen oftare än vad jag är medveten om. Men nu har jag börjat bli lite irriterad. Häng med mig ut i trafiken:

Bilen rullar försiktigt fram till korsningen, en korsning där jag ska svänga höger ut på en huvudled. Innan jag kör ut på den korsande vägen är det med andra ord alltså mitt ansvar att göra det utan att utsätta mina medtrafikanter för fara. Att jag kör sakta fram till korsningen är för att ge andra trafikanter signalen om att jag faktiskt har kontroll över situationen och är beredd att stanna om det kommer en bil – vilket det gör det den här gången.

Jag stannar och väntar på att bilen som kommer från vänster ska passera. Hade jag varit lite fräck så hade jag hunnit köra ut och gjort min högersväng, men då hade förmodligen min medtrafikant från vänster behövt lätta på gasen något. Men jag vill givetvis inte hindra hen från att passera, så jag väntar.

Det är nu det händer. Precis innan bilen når fram till korsningen, där jag står och väntar, börjar den att blinka höger. Jättebra att hen blinkar, men alldeles för sent. Här har jag stått och väntat för att inte hindra min medtrafikant, helt i onödan. Jag blir sur.

Vad är det som händer, har mina medtrafikanter blivit slarviga och oaktsamma, eller har min tolerans mot andra trafikanter minskat? När jag lyfter dessa frågor så är jag medveten om att jag faktiskt låter som en sur gubbe. Men vänta, jag är nog det ...

Låt oss reda ut detta.

Jag har passerat det magiska åldersstrecket 50, ja med råge dessutom. Eftersom jag fyller 55 år om ett halvår så är det troligen många, åtminstone de som är betydligt yngre än vad jag är, som definierar mig som gubbe. Alltså kan vi konstatera att jag förmodligen är gubbe.

Då har vi det här med sur att reda ut.

När jag var yngre kunde jag lätt bli förbannad på saker och ting, men inte nu. När omvärlden tidigare var svart eller vit, ter den sig numer som en gråskala med oändligt många nyanser. Men jag har observerat att jag faktiskt kan bli lite sur över saker och ting som jag tidigare bara ryckte på axlarna åt.

Så svaret är troligen att jag har blivit en surgubbe, men hellre det än en arg och bitter gubbe som målar världen i svart och vitt.

Men snälla medtrafikanter, blinka innan ni ska svänga.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lars Eriksson