Elin Ala: Till mina nya små vänner

10 juli 2019 06:00

I början av mars fick min syster och hennes sambo en pojke – en liten pitepalt som till min stora förtjusning kommer att få en av Sveriges allra charmigaste dialekter.

Jag har alltså blivit moster – en ny roll som än så länge mest har inneburit många emoji-hjärtan i familjegruppen på mobilen, inköp av sjukt söta små kläder, artiga ”tack, men nej tack” så snart blöjbyte har kommit på tal och gosiga mysstunder så länge pojken var varit glad, mätt och torr. Än så länge är hans behov så pass basala och våra kommunikationsmöjligheter så begränsade att vi kanske inte riktigt har hunnit bygga upp någon riktig relation.

Men allt eftersom allt fler barn har tillkommit i mitt liv, antingen i min familj eller i min umgängeskrets, har jag börjat reflektera hur häftigt det faktiskt är att få möjligheten att bli en del av ett helt nytt liv. Att jag, som traskat runt här på jorden i snart 37 år, gång på gång får möjligheten att vara med när en helt ny historia skrivs.

För om det är något jag har lärt mig, så är det att barn inte fjäskar.

Att den här tanten, som i ärlighetens namn inte är så grym på att leka och tröttnar ganska snabbt på det, trots det kan bli efterfrågad av mina vänners och släktingarna småttingar värmer oerhört i bröstet. Att jag blir inbjuden till studsmattor och få lila dinosaurier döpta efter mig är numera bland det finaste jag vet. För om det är något jag har lärt mig, så är det att barn inte fjäskar.

Till skillnad från vuxna, som allt som oftast agerar som det förväntas av en och inte vill stöta sig med någon, så finns det knappt ett barn som skulle bjuda in någon trist typ till sin studsmatta eller döpa en dinosaurie efter någon som man inte vill hänga med.

Så älskade lilla Jacob, pitepalten i mitt hjärta – jag hoppas att jag framöver får en inbjudan till din studsmatta och att moster kan få vara med att skriva din historia. Inget skulle gör mig gladare.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Elin Ala