Likt många andra idrotter är hockey en materialsport. Fritidsbanken underlättade livet för bland annat många unga.
Med jämna mellanrum blossar den upp.
Debatten om huruvida idrott och politik är eller ska vara sammankopplade.
Vad som dock står klart är den nära kopplingen mellan idrott och demokrati.
Föreningar och lagspel är betydligt mer än fritidsaktiviteter och kärl för folkhälsan: För ungdomar är idrott och sport en grundläggande demokratisk fostran. Att ta ansvar, att samarbeta med andra, och inte minst att lära sig att möta, hantera och acceptera motgångar och nederlag är en del av både livet och den demokratiska processen.
Inte minst det faktum att det inte finns fiender, bara motståndare som tävlar enligt samma principer och regler.
När det kommer till barn- och ungdomsidrott är idrott och politik sannerligen sammankopplade.
Att inte alla alltid har råd att delta är ett hot mot demokratin.
Därför är det oroande att Fritidsbanken i Skellefteå stänger. Utlåningen av sport- och fritidsutrustning upphör. Där har man under två veckor kostnadsfritt kunnat låna exempelvis fotbollar, innebandyklubbor och flytvästar. Dessutom behövdes ingen deponerings- eller förseningsavgift betalas.
Även ur ett hållbarhetsperspektiv har verksamheten varit ett föredöme. Allmänheten har kunnat skänka idrottsutrustning till Fritidsbanken.
Men nu är det slut med det. Detta på grund av bristande finansiering och att lokalerna på Anderstorp inte bedöms vara ändamålsenliga.
I Skellefteå riskerar idrott, folkhälsa och delaktighet att återigen bli en klassfråga. Redan i dag är ojämlikheten inom idrotten ett stort problem. Bland annat konstaterade den statliga organisationen Centrum för idrottsforskning i en rapport från förra året att störst andel av föreningsaktiva inom idrotten återfinns i socioekonomiskt starka grupper.
Skrämmande siffror gör gällande att endast 30 procent av unga från hem med låg utbildningsgrad och skrala inkomster är medlemmar i en idrottsförening. När det kommer till ungdomar från socioekonomiskt välmående familjer är siffran 80 procent. Dessutom är ojämlikheten större bland flickor än bland pojkar.
En annan aspekt är att landsbygdskommuner återfinns bland de geografiska områden där ungdomar är minst aktiva. Detta har delvis att göra med ett begränsat utbud: Ju glesare och färre invånare, desto färre föreningar. Platsar man inte blir tröskeln till och utslagningen från verksamheterna desto högre.
Ojämlikheten inom idrotten handlar inte enbart om dyr utrustning, mer kostsam i vissa sporter än andra. Den handlar även om obligatoriska medlemsavgifter, och inte sällan kampanjinsatser med försäljning av både onyttigheter och knäckebröd till familj och vänner till familjen.
Dessutom är ekonomiskt utsatta familjer mindre benägna att rent praktiskt kunna engagera sig i barns idrotter: Utan bil blir det svårt att få ihop livspusslet med körande till och från aktiviteter.
Fritidsbanken innebar givetvis inte en fullständig utradering av ojämlikheten och klyftorna mellan unga. Däremot var det ett steg i rätt riktning att göra livet lite enklare, lite mer rättvist.
Det finns all anledning att försöka hitta en ny lösning, med samma koncept, snarast möjligt.
Csaba Bene Perlenberg