Folktandvården skriker efter tandläkare och tandhygienister. Det skulle behövas ungefär 300 tandläkare till, och lika många tandhygienister.
Sjukvården skriker efter läkare, sjuksköterskor och barnmorskor.
Industrin skriker efter kvalificerad arbetskraft och rätt kompetens.
Kommunerna skriker inte bara efter fler bostäder utan också efter undersköterskor, socialsekreterare och administratörer.
Folktandvården å sin sida skriker efter tandläkare och tandhygienister, utan att hitta tillräckligt många. Folktandvården skulle behöva ungefär 300 tandläkare till, och lika många tandhygienister. Regeringen har visserligen skjutit till pengar för att utbilda fler, men sådant tar tid.
Tandläkarbristen är omfattande runt om i Sverige. I Västerbotten finns det vakanser på samtliga kliniker inom område nord: Skellefteå, Malå, Norsjö och Sorsele. Men värst är det nog i Dalarna. Där kan det ta upp till sex år att få en tid. Där har man börjat rekryterat tandläkare från tandläkaröverflödets Portugal.
Situationen i Västerbotten är förvisso bättre, men långtifrån bra. När Norran berättade att folktandvården på Anderstorp i Skellefteå hade full bemanning blev de nerringda av patienter som ville träffa en tandläkare. Full bemanning, ja, men kliniken servar också fyra andra kliniker. ”Vårt uppdrag är för stort”, sa avdelningschefen Erika Berglund till Norran (20/11 2018).
Men det är värre än så.
Förmodligen har vi bara sett början på den svenska tandläkarkrisen. Socialstyrelsens nationella planeringsstöd visar till exempel att stora pensionsavgångar gör att antalet tandläkare kommer att minska under de kommande tio åren. 2016 utfärdades dessutom färre tandläkarlegitimationer än både 2014 och 2015.
Men det är värre än så.
För i takt med att politikerna visar generositet gentemot väljarna – från 2016 gällde fri tandvård till 19 år, från nästa år gäller den till 23 – ökar trycket på tandläkarna och på folktandvården.
Den typen av reformer är bra. Inte minst för de som lever på marginalen. Ingen ska behöva vara orolig för att inte ha råd att laga sina tänder. Tandvårdens finansiering behöver stegvis bli mer lik sjukvårdens. Men öppnar politikerna den ena kranen (reformer) och inte den andra (fler tandläkare) blir resultatet inte bra.
Ibland verkar det helt enkelt som politikerna inte kan/vill se konsekvenserna av sina beslut.
Situationen är bekymmersam. Lösningen ser ut ungefär som inom andra bristyrken. Att få tandläkare att jobba något eller några år efter pensionen, att utbilda fler och se om det går att ”importera” tandläkare från andra länder. Det sistnämnda kräver dock effektiv validering, eventuella kompletteringar av utbildningen och satsningar på kunskaper i svenska.
För Västerbottens del handlar det också om att få så många som möjligt av de cirka 60 tandläkarna som utexamineras från Umeå tandläkarhögskola att stanna i länet. Där kan det handla om löner och andra villkor, någon form av stimulanspeng för att få dem att söka sig till kliniker utanför storstäder och andra attraktiva orter.
Svensk tandvård håller världsklass. Talet om att ”det ska inte synas i munnen hur mycket man tjänar” har varit ett mantra de senaste åren. Men när verkligheten knackar på är det inte bara lönen som är avgörande för ens tandvård. Det är också var man bor. De regionala skillnaderna inom tandvården gör att det kan komma att synas i munnen var i landet man är bosatt.
Fotnot: Det finns även privatpraktiserande tandläkare man kan söka sig till om man upplever att folktandvårdens köer är alltför långa.