Skolan har varit ett av höstens stora och heta lokala samtalsämnen.
Sett till resurser till undervisning hamnar Skellefteå, enligt Lärarförbundets rankning ”Bästa skolkommun”, inte på den ”bästa” fjärdedelen bland landets 290 kommuner. Pengar är inte allt. Långt därifrån. Men hur mycket den politiska majoriteten är beredd att satsa på dagens barn, morgondagens vuxna, berättar någonting.
Anslagen har ökat, ja, men de pengarna har främst gått till ökade lokalkostnader och löneökningar. Mer pengar till undervisningen har det inte varit gott om.
Och nu ska skolan dessutom spara.
Vilket främst riskerar att drabba de elever som redan har det svårt, som har problem med att hänga med i undervisningen, som har inlärningsproblem, som har svårigheter med det sociala samspelet. Nu när skolan ska spara blir många av dem av med sin elevassistent. En elevassistent som gjort att de klarat av skolgången.
I Härnösand sitter Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), en statlig myndighet som bland annat har till uppgift att bidra till att ”förskolor, skolor och vuxenutbildningar ger en utbildning som möter barns, ungas och vuxnas behov, oavsett funktionsförmåga”. Det handlar alltså om barns och elevers rätt till en fungerande utbildning. Få saker är viktigare än det.
Om, och i så fall i vilken utsträckning, Specialpedagogiska skolmyndigheten besökt någon skola i Skellefteå, eller i Norrans spridningsområde, är oklart. Förmodligen. Problemet har varit att SPSM agerar först när skolan bett om det, alltså när problemet redan är ett problem. Det brukar finnas en viss inbyggd tröghet när det handlar om att söka extern hjälp och externt stöd.
Med start nästa år är det tänkt att Specialpedagogiska skolmyndigheten ska gå från att reagera till att agera. Det vill säga att inte vänta på att skolorna själva frågar om hjälp, utan söka upp skolor med problem. Det är bra. Det är rätt tänkt.
Den svenska skolan har problem. Det var många som jublade när PISA-undersökningen presenterades för någon vecka sedan. Kunskapsresultaten fortsätter att visa på en positiv utveckling, svenska elever blir allt bättre. Vad betydligt färre basunerade ut var att likvärdigheten fortsatt är ett problem. Här visade PISA-undersökningen heller inte på någon märkbar förbättring.
Elever som går i skolor i utsatta områden löper stor risk att få sämre undervisning.
Elever med funktionshinder löper stor risk att inte få samma förutsättningar att klara av skolan.
Vilket strider mot intentionerna i skollagen. Att skolan ska arbeta för att kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar.
Alla kan inte lyckas i skolan, det är en omöjlighet. Däremot måste alla få möjligheten att lyckas. Det är upp till politikerna att se till att skolan får de resurser som behövs. Skolan får inte agera budgetregulator i tider av besparingar.
Nästa år öppnar Specialpedagogiska skolmyndigheten 16 samverkanskontor, bland annat i Umeå och i Luleå. På de nya kontoren är det tänkt att rådgivarna ska knacka dörr i stället för att vänta på att skolorna själva hör av sig. Hoppas verkligen att de knackar på många skoldörrar i Skellefteå, ja, i hela Norrans spridningsområde.
Fler elever måste få möjlighet ett nå målen i skolan, eller vad säger ni, ni politiker som i stället för att satsa på skolan vill spara på den.
Punkt 54 i januariöverenskommelsen: ”Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.”
Det är klokt tänkt. Ett första steg mot en likvärdig skola är att staten återigen blir huvudman.