I Dorotea betalar invånarna Sveriges högsta kommunalskatt, 35 kronor och 15 öre.
Många kommuner går en ojämn kamp mot dålig ekonomi och sviktande välfärd.
Den kommunala ekonomin sätter ramarna för hur barnomsorg, skola och äldreomsorg fungerar i praktiken.
Sveriges kommuner och landsting har länge varnat för en kommande kommunal skattechock. 2020 kommer kostnaderna att överstiga de samlade intäkterna med svindlande 47 miljarder kronor, enligt SKL:s beräkningar. Det skulle i genomsnitt innebära krav på skattehöjningar med två kronor och tio öre per intjänad hundralapp.
Men högre kommunalskatt handlar inte bara om framtid, det handlar också om dåtid. I flera kommuner är kommunalskatten högre i dag än den var för 25 år sedan. Det konstaterar internationella handelshögskolan i Jönköping, som gjort en sammanställning av kommunernas och landstingens/regionernas totala skattetryck 1992 jämfört med 2018.
Mest har skatten höjts i småländska Älmhult, med tre kronor och 67 öre. Men de är långtifrån ensamma om skattehöjningar. 1992 hade inte ens två av tio kommuner en skattesats på mer än 32 kronor och 80 öre. I dagsläget är det fler än sex av tio kommuner som spränger 32:80-vallen.
I Skellefteå ligger den kommunala skatten och landstingsskatten tillsammans på 33 kronor och 95 öre, i Arvidsjaur på 34:14, i Robertsfors på 34:45, i Malå och i Norsjö på 34:70 och i Arjeplog på 34:84. Snittet för riket är 32:12. Så även om Skellefteå, med norrländska mått mätt, är en lågskattekommun ligger man över rikssnittet.
Jämför man svenska lågskattekommuner och högskattekommuner växer bilden fram av ett Sverige som håller på att glida isär. För att generalisera kan man säga att många norrländska inlandsbor betalar mer för allt mindre kommunal service. Man kan också säga att samma inlandsbor, i och med mindre pengar i plånboken när skatten är betald, har mindre valfrihet.
Att allt fler betalar högre kommunalskatt utmanar den svenska skattemoralen. Angelägna satsningar ställs också mot varandra. I Skellefteå ställs kulturhuset mot satsningar på barn och äldre. Jämförelsen är inte helt korrekt – det ena är en investering, det andra är drift – men det berättar ändå att kommunpolitiker inte kan styra och ställa hur som helst utan motstånd.
Skillnaderna i kommunalskatt visar att fördelningssystemet mellan kommunerna inte fungerar. Glesbygdens allt äldre befolkning och långa avstånd tär hårt på många kommuners ekonomi utan att de blir tillräckligt väl kompenserade för demografi och geografi.
Det finns en enkel lösning på problemet, som bland annat LO förordat och krävt. Att staten går in och tar på sig ett betydligt större ansvar för kommunernas välfärdsarbete.
På ytan låter det hur bra, men studerar man förslaget grundligt hopar sig problemen. Att göra generella höjningar av statsbidragen till kommunerna hade inneburit att kommunpolitikerna förvandlats till statlig ”röstboskap” när staten med sina pengar bestämmer omfattning och nivå på den kommunala omsorgen.
Det vore också fel om det inte fanns något utrymme för kommuner att, inom ramen för det kommunala självstyret, lägga sig över den nivå som staten bestämt. Det kan handla om allt från högre personaltäthet inom barnomsorgen till lägre kommunalskatt i enlighet med vad kommuninvånarna röstat för.
Det minst dåliga alternativet är fortfarande ett kommunalt utjämningssystem, som verkligen jämnar ut. Då behöver inte skillnaden i kommunalskatt mellan Vellinge och Dorotea vara nästan sex kronor, eller 16 000 kronor om året för den med en månadslön på 30 000.