5 500 barn har blivit hemmasittare med personliga tragedier och enorma samhällskostnader som följd.
Den svenska skolan har problem.
När de rödgröna tog över efter valet 2014 lovade utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att rädda skolan. Förväntningarna var skyhöga. Men i stället för att rädda skolan är elever rädda för att gå till skolan. ”Kalla fakta” i TV4 har med hjälp av SCB kommit fram till att minst 5 500 elever är långvarigt frånvarande.
Det motsvarar ett barn i varje grundskola i Sverige. För Skellefteås del skulle det innebära 31 hemmasittande barn, barn som inte går till skolan, 35 om man räknar med friskolorna. Siffrorna för Skellefteås del bygger på antagande, men berättar samtidigt hur utbrett problemet är.
Gemensamt för de hemmasittande barnen är att de behöver extra hjälp och stöd för att klara av skolan. Hjälp och stöd som de inte får. Det kan exempelvis handla om elever med lättare form av autism eller adhd, barn som har svårt att vistas i stökiga miljöer, eller med dyslexi. Det handlar om tusentals barn som hamnat utanför skolsystemet.
Av historien lär vi oss att vi inget lär av historien, sa den tyske filosofen Friedrich Hegel.
När psykiatrireformen (Psyk-ÄDEL) genomfördes 1995 var tanken att psykiskt funktionshindrade personer i högre grad skulle integreras med resten av samhället. Men det blev inte som det var tänkt. I stället blev många psykiskt funktionshindrade isolerade i sina lägenheter. Jämlikhetstanken var god, men den fungerade inte.
När den nya läroplanen infördes 2011 betonades att skolan ska inkludera alla elever. Barn med särskilda behov skulle inte längre gå i specialklasser. De skulle i stället gå i vanliga klasser med hjälp av en elevassistent. Jämlikhetstanken var god, men den fungerade inte. Nu stannar 5 500 barn hemma i stället, de är långvarigt frånvarande.
Kalla det gärna för ett tankefel, för det är precis vad det är, men gör någonting åt det innan det blir för sent.
Men det är inte bara de svagaste eleverna som sparkas nedåt av det svenska skolsystemet, i stället för hjälpas uppåt.
De duktigaste eleverna missgynnas också när skolan inte klarar av att handskas med ordet jämlikhet. För jämlikhet handlar inte bara om att alla människor ska ha samma status och respekt, att de är lika mycket värda. Det handlar också i skolans värld om att utifrån varje enskild elevs förutsättningar och behov skapa en fungerande studiemiljö.
Det är väldigt stor skillnad på likhet och jämlikhet.
När Skolinspektionen gav sig ut i landet för att granska hur 23 gymnasieskolor, med naturvetenskapligt program, lade upp undervisningen för de högpresterande eleverna blev resultatet nedslående. Många elever får alldeles för lätta uppgifter, inte minst i matematik, och riskerar att få det långtråkigt på lektionerna. Mer än fyra av tio lektioner var inte tillräckligt utmanande.
Den svenska skolan har problem.
Och har den svenska skolan problem, så har också det svenska samhället problem. Nationalekonomen Ingvar Nilsson vid Institutet för socialekologisk ekonomi har till exempel kommit fram till att de hemmasittande eleverna kan kosta samhället mellan 20 och 30 miljarder kronor, förutsatt att de inte tar sig in på arbetsmarknaden, i exempelvis sjukvård och bidrag.
Barn, precis som vuxna, har olika förutsättningar, gåvor och behov. Så länge den svenska mellanmjölksmentaliteten präglar det svenska utbildningsväsendet, inte minst inom grundskolan och gymnasieskolan, kommer det att finnas många förlorare, både bland de låg- och de högpresterande eleverna.