Året var 2014.
Klubban föll. Kommunfullmäktige hade bestämt att Skellefteå 2020 ska ha en skola i toppklass.
Det har väl gått sisådär. När Lärarförbundet för några veckor sedan rankade ”Bästa skolkommun” hamnade Skellefteå på plats 150 när det gäller fullföljd gymnasieutbildning, på plats 154 när det gäller antalet godkända elever i årskurs 9 och på plats 228 när det gäller meritvärde i nian. Det imponerar inte.
Det gör heller inte skolans ekonomi. 2018 landade grundskolans minusresultat på 67 miljoner kronor. Det skrev politikerna av. I år pekar prognosen på minus 23 miljoner – trots att skolans budget inför det här året förstärktes med 76 miljoner kronor och ett tillskott under året på ytterligare 60. Sviktande studieresultat och sviktande ekonomi är ingen bra kombination.
Den kommunala skolan i Skellefteå blir inte bättre än vad socialdemokratiska kommunpolitiker formar den till att vara. Svårare än så är det inte. Ramökningarna har till exempel inte gått till elevernas skolgång, till undervisningen. Däremot har lokalkostnaderna ökat, och ökat och ökat.
Skolorna har fått tydliga krav på sig att effektivisera. Det kan då handla om färre lärare, om färre vikarier, om större klasser och om att låta knapphetens kalla stjärna lysa över inköpen. Förmodligen räcker det inte med att panikdra i handbromsen, det är flera handbromsar som det behöver panikdras i.
Oavsett vilken kombination av åtgärder skolorna väljer finns det en gemensam nämnare. Risken är överhängande att man skapar ett klassrummens a-lag och b-lag. Smarta, intelligenta och starka elever blir vinnare, de svaga blir förlorare. Eller som Lars Hjalmarsson, rektor på Sörböleskolan årskurs 7–9, säger till Norran (22/11 2019): ”Det finns naturligtvis en stor oro. Vi vet att kvaliteten kommer att försämras för ju fler elever en lärare måste undervisa, desto svårare med individualisering. De som råkar illa ut är de elever som har ett större behov av stöd.”
Precis så är det …
På Skolverkets hemsida står det klart och tydligt vad det handlar om: ”Skolan ska vara likvärdig och alla elever har rätt till en utbildning av hög kvalitet, enligt skollagen. Skolan ska dessutom arbeta för att kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar.”
Den skola som inte lyckas uppväga skillnader i elevernas bakgrund riskerar inte bara att missa utbildningens mål. Den skolan bidrar också till utanförskap och ohälsa hos barn, och sämre förutsättningar senare i livet.
Det är med andra ord ett stort ansvar, ett väldigt stort ansvar, som vilar på de kommunala politiker som har att bestämma över skolans väl och ve. Vad som behövs är en bred diskussion om hur mycket pengar vi är beredda att lägga på skolan. Här borde Liberalerna, skolpartiet framför alla andra, kunna spela en viktig roll.
Utvecklingen är problematisk. När de ramökningar som skolan tilldelas främst går till ökade lokalkostnader och löneökningar, förvisso välförtjänta sådana, och inte till undervisningar, är det hög tid för kommunens skolpolitiker att stanna upp, tänka till och ställa sig frågan: Är det verkligen den här utvecklingen vi vill ha?
Förhoppningsvis är det inte det.
Förhoppningsvis vill de se en skola där det finns resurser för att kunna kompensera för elevernas skiftande bakgrund och förutsättningar.
Förhoppningsvis vill de att Skellefteå ska ha en skola i toppklass.
Förhoppningsvis är de beredda att göra om – och den här gången göra rätt.