Popstjärnorna Britney Spears och Katy Perry har den svenska kommunala kulturskolan att tacka för sina internationella megakarriärer.
Den svenska stjärnproducenten Max Martins låtar har gett dem båda enorma framgångar.
Det hade inte varit möjligt om inte Karl Martin Sandberg, som han egentligen heter, hade gått i svensk kommunal musikskola.
– Jag kan inte sluta prata om kommunala musikskolan. Att jag fick chansen att spela ett instrument, att samhället säger att kultur är bra. Att etablissemangen skickar den signalen, att musik är något man borde hålla på med. Det är ju en så bra idé, sa Max Martin förra året i en intervju med Dagens Nyheter (18/11 2019).
Alla barn och unga som går i kommunal kulturskola kommer givetvis inte att få osannolika internationella karriärer. Det kan rimligtvis heller inte vara måttstocken. I stället handlar det om vikten för barn och unga att få uttrycka sig och utveckla sina kreativa färdigheter. Vissa sparkar boll eller nöter is, andra spelar klaviatur eller klipper film.
Årligen får cirka en halv miljon barn och unga möjlighet att uttrycka sig och utveckla sina kreativa färdigheter.
Den kommunal kulturskolan är en verksamhet som inte bara riskerar att bli utsatt för hyveleffekt under de kommande årens hårda press på den kommunala välfärden, utan står även inför ett kompetensförsörjningsproblem. I en rapport från Kulturrådet, som skrevs 2018, vittnas om kommande stora pensionsavgångar.
Stora skillnader finns också i utbud och kvalitet. I en genomgång av nyhetsbyrån Siren, som SVT Västerbotten nyligen redovisade, blir det tydligt att det finns stora geografiska skillnader mellan olika kommuners utbud. Medan det finns sex ämnen att välja på i Skellefteå – ett mer än i Umeå – erbjuder Robertsfors två, Norsjö tre och Malå fyra.
Att Skellefteå har en av landets största kommunala kulturskolor, sett till kommunens storlek, med 40 pedagoger och lärare, är en rikedom av vikt.
Och kulturskolan engagerar. Inte minst i Skellefteå har kulturskolan varit föremål för intensiv debatt. Så sent som för två år sedan arrangerade Norran en uppmärksammad debatt på Anderstorpsgymnasiet om kommunens beslut att eleverna inte längre skulle få lära sig spela instrument på skoltid.
Stödet nationellt för en statlig kulturpolitik är också stabilt. För tre år sedan genomförde Kulturskolerådet en Sifo-undersökning. Med 1 000 svarande ansåg 69 procent att det var en bra eller mycket bra idé med en statlig kulturskolepolitik, som möjliggjorde för alla barn att få en likvärdig möjlighet att gå i musik- och kulturskola.
Endast 18 procent ansåg att det var en dålig eller mycket dålig idé.
Att regeringen inom ramen för Januariavtalet återinförde det statliga stödet till kulturskolorna, motsvarande 100 miljoner kronor, återspeglar en bred folklig förankring för kulturskolornas roll. Föräldrar ser hur kulturskolorna väcker sina barns passioner och utvecklar deras hängivenhet.
Samtidigt är det värt att påminna om att kulturskolan inte är en lagstadgad reglerad undervisningsform.
Medelklassens slumrande vrede är kulturskolans yttersta värn gentemot klåfingriga kommunpolitiker.
Sparhungern gör dock klokt i att inte tumma på en verksamhet som möjliggör drömmar och popsnören.
Csaba Bene Perlenberg