Utbildningsminister Anna Ekström (S) kommenterar Pisarapporten.
Tänk så lite som behövs för att få en skolminister på gott humör.
Att svenska 15-åringar kan lika mycket som för 13 år sedan – när i princip alla andra delar av samhället utvecklats – kan uppenbarligen förgylla vilken gråmulen tisdag som helst.
Så här skriver nämligen skolminister Anna Ekström (S) på Twitter: ”Svensk skola fortsätter återtåget till kunskapsresultat i topp! Svenska 15-åringar presterar nu över OECD-genomsnittet i alla ämnen. De svenska resultaten är nu tillbaka på samma nivå som 2006, innan de började sjunka. En glädjens dag för lärare, elever och svensk skola.”
Det hon pratar om är senaste Pisamätningen.
Svenska 15-åringar får högre poäng i alla ämnen – läsförståelse, matematik och naturkunskap – jämfört med förra mätningen. Det är bra. Sverige ligger nu genomgående över OECD-genomsnittet. Det är också bra, men inte tillräckligt bra för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Att det fortfarande finns stora resultatskillnader mellan olika elevgrupper och olika skolor är inte bra. Att ett stort antal kommuner hotar med nedskärningar som drabbar skolan är riktigt illa. En av de kommunerna är Skellefteå.
Klassresan börjar i klassrummet. Det må vara en kliché, men samtidigt är det ett obestridligt faktum. Skolans huvuduppdrag är att ge varje enskild elev de verktyg som hen behöver för att förverkliga sina livsdrömmar. Att alla omöjligt kan lyckas är en helt annan sak.
Så bortom alla glädjeyttringar borde det finnas rejält med självkritiskt tänkande. Och då pratar vi inte partipolitik, vem som bär ansvaret, utan då pratar vi elevperspektiv. Det är alldeles för stora resultatskillnader mellan olika elevgrupper och olika skolor. Socioekonomiska faktorer tillåts spela en alltför stor roll.
Många har försökt förklara den svenska skolans problem. Några skyller på friskolereformen. Andra på kommunaliseringen. Däremellan finns en rad alternativ. Det fria skolvalet får nog sägas ha bidragit till dagens situation, men det är långtifrån hela förklaringen. Parallellt har hela samhället successivt blivit allt mer segregerat.
Oavsett vad man anser om det fria skolvalet hade det fått förödande konsekvenser att i dagsläget slopa det. Det hade nämligen gynnat familjer i välbärgade områden där den lokala skolan skulle bestå av en hög andel barn från studiemotiverade hem. Förlorarna skulle vara familjer i områden med mer sociala problem och lägre utbildningsnivå.
Det hade i sin tur resulterat i att lärarbristen, ett av den svenska skolans andra stora problem accentuerats. Pisa 2018 konstaterar nämligen att rektorer på mer utsatta skolor i högre grad vittnade om lärarbrist än vad rektorer på skolor med enklare grundförutsättningar gjorde. Det hade ytterligare försvårat för skolan att ge alla elever samma chanser att lyckas.
I dag är kommunerna huvudman för skolan. Några har valt att satsa, andra att inte göra det, en del använder skolan som en budgetregulator – även om det är någonting som det inte talas högt om. Men klarar inte landets kommuner av att skapa en skola där alla får samma chans att lyckas måste staten gå in och ta över ansvaret för skolans finansiering.
Att 290 kommuner fått beslutanderätten över skolan har drivit på ökade skillnader. De flesta skolor, kommunala som privata, fungerar bra. Problemet är att det inte ser ut så överallt. Självklart kan alla skolor inte vara lika bra, det är en omöjlighet, men alla skolor måste kunna ge alla elever en bra start i livet, en möjlighet att påbörja sin klassresa.
Anna Ekström, gläds åt den svenska skolans framgångar i dag, i morgon är det dags att ta itu med alla dess problem, inte minst bristen på likvärdighet.