Stopp och belägg, det här går inte för sig, så kan ni inte göra …
Det är december 2018. Platsen är Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå. På försök införs ansiktsigenkänning via kamera för att registrera elevernas närvaro på lektionerna. Tanken är god. Lärarna skulle få mer tid till undervisning, mindre tid skulle behöva läggas på administration, i detta fall att manuellt registrera elevernas närvaro/frånvaro.
Men i byråkratins Sverige är utrymmet för goda tankar högst begränsat. Det har fler än Skellefteå kommun bittert fått erfara. Datainspektionen straffar skolan, det vill säga kommunen, med en sanktionsavgift på 200 000 kronor för att ha brutit mot reglerna i dataskyddsförordningen GDPR, General Data Protection Regulation.
Det här är första gången som Datainspektionen utfärdar en sanktionsavgift för brott mot dataskyddsförordningen sedan de nya EU-reglerna trädde i kraft i maj 2018.
Anders Bergström, Skellefteå kommuns skolchef, konstaterar i ett pressmeddelande att det här är en principiellt viktig fråga. Så är det, det är den. Här ställs känsliga, skyddsvärda personuppgifter mot att lärarna på Anderstorpsgymnasiet slipper lägga ner 17 000 timmar, motsvarande tio heltidstjänster, på att registrera elevernas från- och närvaro.
Det är lätt att kritisera Datainspektionens beslut. Sett som enskild händelse är projektet som sådant inte mycket att bråka om. Det var tidsbegränsat till tre veckor och 22 elever. Skellefteå kommun försvarar sig med att både elever och vårdnadshavare sagt ja. Men det argumentet köpte inte Datainspektionen eftersom eleverna ”befinner sig i en beroendeställning”.
Skellefteå kommuns möjligheter att permanenta pilotprojektet är därmed borta. I varje fall i den här utformningen.
Med små, små steg avskaffas den personliga integriteten. Tekniken gör det möjligt. Det är oerhört viktigt att kunna lyfta blicken och våga se helheten när det handlar om ingrepp i människors privatliv och integritet. Det måste våra folkvalda kunna göra. Det är deras skyldighet. Både på det lokala, regionala och nationella planet.
Vi svenskar är tålmodiga och toleranta. Vi låter oss övervakas. Storebror ser oss. Övervakningskameror bevakar dina steg. Köp med betalkort registreras. Mobiltelefonen avslöjar var du befinner dig. Övervakningssamhället är accepterat till den grad att du inte längre reflekterar över alla de spår som du lämnar efter dig.
Det är enkelt att motivera några fler övervakningskameror med att de leder till ett säkrare samhälle. Den diskussionen var glödande het efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
Gång på gång har kameror spelat en avgörande roll i polisarbetet vid terrordåd runtom i världen. Kamerorna har inte lyckats förhindra attentaten, men de har möjliggjort snabba gripanden av gärningsmän. Det har i sig ett stort värde för att återskapa lugnet i ett samhälle.
Självklart går det inte att jämföra kameror för ansiktsigenkänning på skolor i Skellefteå med ”trygghetskameror” i kollektivtrafiken, på banken, i affärer och där mycket folk rör sig. Kamerorna har satts upp av helt olika anledningar.
Men grundproblematiken är densamma: hur värnar vi bäst den personliga integriteten i det övervakningssamhälle som Sverige är på väg emot, eller där vi kanske redan befinner oss?
Det tål att tänka på när politiker ska ”bättra på” övervakningssamhället med några nya kameror, oavsett vilken funktion de ska ha. Även i ett övervakningssamhälle behöver den personliga integriteten värnas och skyddas.