I skolans läroplan finns ett krav på simkunnighet inskrivet.
För att få godkänt betyg i idrott och hälsa i årskurs 6 ska en elev kunna simma 200 meter, varav minst 50 rygg, och klara av att hantera nödsituationer vid vatten under olika årstider.
Ett långsiktigt arbete har givit goda resultat. Förra året drunknade 68 personer, det lägsta antalet någonsin. Självklart är antalet drunknade avhängigt väder och vind, fler använder också flytväst, och har lärt sig vattenvett, men sett över tid talar statistiken sitt tydliga språk: på 1960-talet drunknade 4,4 personer per 100 000 invånare, i dag är den siffran nere på 0,6.
Vill det sig illa kan denna positiva utveckling vara på väg att brytas. Kanske inte på kort sikt, men på lite längre. Många av de simhallar som byggdes på 1960- och 1970-talet har tjänat folket väl, men tjänat ut. Simhallen i Norsjö är i så dåligt skick att det inte är lönt att renovera. I Malå stängdes den för två år sedan. Om detta kunde Norran berätta i fredags (21/2 2020).
Vattnet är simhallens bästa vän, och värsta fiende. Utan vatten ingen simhall samtidigt som det sakta men säkert förstör simhallarna: sprickbildningar, läckage, mögelskador, skadlig inomhusmiljö, sprickor i betongen och skadad armering. Bristande underhåll har skapat ett gigantiskt renoveringsbehov.
Simundervisningen i skolan är en sak, att skaffa sig vattenvana någonting helt annat. Det är flytvästen som tillsammans med vattenvanan, konsten att inte gripas av panik om någonting skulle hända, är den stora livräddaren. Och då kan det handla om allt från en så trivial sak som en kallsup (att man oavsiktligt andas in vatten) till att man går genom isen.
Det finns oroande tecken i tiden. Fler och fler familjer tycks nöja sig med den lilla simundervisning som skolan erbjuder. Det räcker inte.
Det finns också undersökningar som pekar på att simkunnigheten generellt sett är sämre i socioekonomiskt svaga familjer. Att låta ens barn gå i någon av Byske badhus olika simskolor kostar till exempel 800 kronor för tio gånger. Det kan tyckas vara en ringa utgift, men med svag inkomst och några barn i familjen blir det en betydande kostnad.
Simkunnighet får absolut inte bli en klassfråga.
I Malå, i Norsjö och i Arvidsjaur är det många pannor som lagts i djupa veck. Frågan för kommunens politiker och tjänstemän är renovera, riva och bygga nytt eller helt enkelt stänga och bli utan simhall i kommunen. Uppskattningsvis kostar en ny simhall runt 100 miljoner kronor. Det motsvarar 32 miljarder i Stockholm sett till antalet invånare.
Det handlar alltså om orimligt stora kostnader för små, ekonomiskt utsatta inlandskommuner. Samarbete är naturligtvis en lösning, att två eller flera kommuner går samman och bygger en gemensam simhall. Det som talar emot är de långa avstånden. Dessutom är risken uppenbar att placeringen blir en svårlöst tvistefråga.
Norsjös kommunalråd Mikael Lindfors (S) vill att staten ska gå in och satsa pengar. Han vill se ett statligt stöd på 50 procent till stora, nödvändiga investeringar.
För några år sedan ställde riksdagsledamoten Kent Härstedt (S) en skriftlig fråga till dåvarande infrastrukturminister Anna Johansson (S) om en nollvision för drunkningsolyckor. Det blev ett till intet förpliktigande svar. Sedan dess har inte mycket hänt.
Samtidigt har det plöjts ner åtskilliga miljoner i nollvisionen, det långsiktiga målet att ingen ska dödas eller skadas allvarligt till följd av trafikolyckor i Sverige.
En nollvision för drunkningsolyckor borde också vara en självklarhet.