I skuggen av coronavirusets härjningar sa Högsta förvaltningsdomstolen sitt i förra veckan.
Eller rättare sagt. Det var precis vad de inte gjorde.
Högsta förvaltningsdomstolen valde nämligen att inte ta upp Sveriges kommuner och regioners (SKR) överklagan. Därmed står kammarrättens utslag fast: uppgifter om friskolor, om elevsammansättningen, och hur eleverna klarar studierna, är inte offentliga. De är att betrakta som affärshemligheter och ska därmed inte lämnas ut.
Oerhört märkligt, men mer om det senare.
Detta har hänt: I slutet av förra året begärde Sveriges kommuner och regioner ut statistik kring de fristående skolorna. Statistiska centralbyrån sa oväntat nej. SCB motiverade beslutet med att uppgifter om eleverna är sådana som friskolorna konkurrerar med. Elevdata är därmed att betrakta affärshemligheter.
Sveriges kommuner och regioner överklagade till kammarrätten. Som gick på Statistiska centralbyråns linje. SKR överklagade kammarrättens beslut till Högsta förvaltningsdomstolen. Som valde att inte ta upp fallet. Därmed är sekretessfrågan färdigprövad. Uppgifter som tidigare var tillgängliga har blivit hemliga.
SCB motiverar beslutet bland annat med att uppgifterna ”kan komma att påverka potentiella elevers val av skola på att sätt som leder till skada för en enskild friskola.”
Men det är ju precis vad det fria skovalet handlar om. Att kunna välja det som är bra, att kunna välja bort det som är mindre bra, eller rentav dåligt.
Svenska domstolar tolkar vad som står i lagboken. Om tolkningen i det här fallet är rätt och riktig, sett ur ett strikt juridiskt perspektiv, överlåter jag till juridiskt bevandrade personer att ha synpunkter på och åsikter om. Betydligt enklare är det att fastslå att beslutet att inte pröva kammarrättens dom kantas av förlorare.
När friskolereformen genomfördes 1992 av regeringen Bildt var målet bland annat att öka variationen av skolor, skapa konkurrens mellan skolorna och skapa incitament för kostnadseffektivitet. Elever och föräldrar skulle kunna välja skola. Nedläggningshotade skolor på landsbygden fick en ny chans. I Skellefteå kommun är skolan i Vebomark ett bra exempel.
Det finns de som tycker att friskolorna är skit, och det finns de som tycker att friskolorna är bra. Det finns de friskolor som är bra och de som är sämre, precis som det är med de kommunala skolorna. Men med 340 000 elever i förskolor och skolor, och över 60 000 anställda, har friskolorna kommit för att stanna.
Att värna valfrihet är en självklarhet i en liberal kontext. Det är inte staten, regionerna och kommunerna som ska bestämma vilken läkare du ska gå till om du blir sjuk, vilken förskola och skola dina barn ska gå i, vilket serviceboende dina föräldrar ska bo på när den dagen kommer.
Men om du inte kan ta del av jämförelser, om du inte kan väga faktorer som elevsammansättning och snittbetyg mot varandra. Hur ska du då som förälder, tillsammans med dina barn, kunna göra ett medvetet och förhoppningsvis klokt val. Mun-mot-mun-metoden, det sägs att skolan x är bra, är när allt kommer omkring bara hörsägen.
Andra problemområden: det nationella skoluppföljningssystemet, fördelningen av statsbidrag och kommunernas möjlighet att fördela resurser efter elevers behov.
Det finns många som vill ha transparens och insyn i friskolornas verksamhet. Det vill utbildningsminister Anna Ekström (S), det vill Friskolornas riksförbund och det vill Sveriges kommuner och regionen. Det här måste lösas. En skolfråga med högsta prioritet den dagen coronakrisen blåst förbi.