Ungerska judar i Auschwitz i väntan på gaskammaren.
– Vanliga människor bidrog till antisemitismen.
Statsminister Stefan Löfven (S) säger det som alla innerst inne vet, men som några av oss inte vill kännas vid. Att det inte bara var marscherande nazister som möjliggjorde Förintelsen. Det var i lika stor utsträckning alla de som stod bredvid och hejade på, eller stod tysta, såg på och lät det ske.
I dagarna är det 75 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades av sovjetiska styrkor. Runtom i Sverige och i världen högtidlighålls minnet av de miljoner människor, varav sex miljoner judar, som nazisterna dödade.
Synen som mötte soldaterna var fruktansvärd, bortom verbalisering. Totalt deporterades 1,3 miljoner människor till Auschwitz-Birkenau. Omkring en miljon mördares i lägret. Det är det systematiska, industriella och statligt organiserade dödandet som skiljer Förintelsen från andra folkmord i historien.
Det är Förintelsens minnesdag 2015. Göran Persson (S) håller sitt första tal i riksdagen sedan han avgick som statsminister 2006: ”Den dagen vi inte minns Förintelsen, då har mördarna triumferat.” Eller som min förra kollega Sakine Madon skriver i liberala Uppsala Nya Tidning: ”Förintelsen är en del av europeisk historia som generation efter generation behöver lära sig om.”
Precis så är det.
Vi får inte glömma.
Vi måste komma ihåg.
På måndagen samlades människor över hela världen för att minnas Förintelsens offer. Samma dag förhörs Sverige av FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Rådet granskar hur FN:s medlemsländer lever upp till mänskliga rättigheter.
Sverige brukar framhållas som ett föregångsland inom mänskliga rättigheter. Mycket är bra, men mycket kan också bli bättre.
Senast Sverige granskades var 2015. Då fick man allvarlig kritik och åkte hem med en lista på över 200 rekommendationer inom en rad olika områden, med krav på åtgärder: Hatbrott som drabbar minoriteter, arbetet mot diskriminering och rasism behövde stärkas liksom samernas rättigheter som urfolk. Skyddet av ensamkommande flyktingbarn var inte tillräckligt.
Rasismen och hatbrotten riktas mot judar och muslimer, mot romska tiggare och hbtq-personer, mot det som avviker från den vita, heterosexuella normen. Siffran för antalet hatbrott är fortfarande hög – mörkertalet stort.
Situationen för judar i Sverige blir allt sämre. Sverige tillhör de länder där judarna har minst förtroende för hur regeringen bekämpar antisemitismen och tillgodoser församlingarnas behov av säkerhetsskydd. ”Svenska judar känner sig inte helt bekväma med att offentligt visa att de är judar”, säger Jonathan Greenblatt, chef för den judiska organisationen Anti-Defamation League.
Men det är inte bara i Sverige. Mer än varannan jude har till exempel övervägt att lämna Tyskland: ”Att människor av den judiska tron inte längre känner sig hemma hos oss är en enda mardröm – och en skam, 75 år efter Auschwitz befriades”, skriver Tysklands utrikesminister Heiko Maas i Der Spiegel. Han lovar krafttag i kampen mot antisemitismen.
Vanliga människor bidrog till antisemitismen.
Vanliga människor kan också göra en insats för att motverka den och annan rasism. Genom att reagera, visa solidaritet, inte bara stå bredvid och tigande se på. Genom att visa att du förstår att du aldrig glömmer.