Den stora bussomläggningen i Skellefteå har inte gått som det var tänkt.
Det går att stapla substantiv som katastrof, debacle och pannkaka på varandra. Men det lönar sig föga, det har redan så många andra gjort. På insändarplats har pennorna glödgats. Stadens styrande är också väl medvetna om att verkligheten inte levde upp till högt ställda förväntningar. Långt därifrån.
Det hade varit enkelt att peka ut Socialdemokraterna som ensamt ansvariga för den busstrafikpolitiska härdsmältan. Men det hade varit fel. Faktum är att Centerpartiet, Kristdemokraterna och den politiske vilden Peter Lindkvist var emot, protesterade. Redan i maj 2018 ville de att ärendet skulle återremitteras eftersom man ansåg att frågan inte var tillräckligt grundligt utredd. De fick rätt, skulle det visa sig.
Då hade konsulterna redan varit igång ett bra tag. Efter kommunfullmäktigesammanträdet i maj 2018 fortsatte de sitt arbete. Nu tillsammans med kommunens tjänstemän. Resultatet av deras gemensamma ansträngningar klubbades igenom i fullmäktige i april 2019. Därmed var busskaoset var ett faktum.
Politikerna ville väl, men det blev ack så fel.
För det är politiska beslut som ligger till grund för den stora busskaoset. Förhoppningsvis har konsulterna och de kommunala tjänstepersonerna gjort vad politikerna sagt att de ska göra: sätta samman en ny kollektivtrafikplan för Skellefteå kommun utifrån vissa givna förutsättningar. Har det inte gjort det så har Skellefteå problem. För då är kommunen styrd av tjänstemän.
Det är alltså inte konsulternas fel att det gick som det gick, det är heller inte de kommunala tjänstepersonernas. Det yttersta ansvaret faller tungt på kommunalråden Lorents Burman och Maria Marklund. De och andra politiker borde ha lyssnat på Centerpartiet med flera. Frågan var inte tillräckligt utredd, därmed blev resultatet också vad det blev.
Nu är det upp till de kommunpolitiker som klubbade igenom beslutet att se till att kollektivtrafiken börjar fungera igen, och det klanderfritt.
Det här var tankegångar som också Andreas Westerberg, Liberalernas förre gruppledare, var inne på i en krönika i Norran (29/10 2019): ”Höstens busshaveri i Skellefteå är en typiskt lokalpolitisk härva. Det första som alla borde förstå är att det är politiska prioriteringar som ligger bakom det hela. Nog kan Skelleftebuss ha misslyckats med att köra någon buss åt rätt håll vid rätt tid, men det är inte där felet ligger.”
Relationen mellan politiker och tjänstemän är en ständigt aktuell fråga i politiskt styrda organisationer. I den bästa av världar är det politikerna som formulerar och sätter målen, tjänstemännen som ser till att uppdraget utförs. Allt enligt politikens önskemål.
Det låter enkelt, men fungerar inte alltid i praktiken. Som i fallet med omläggningen av busstrafiken i Skellefteå. Det är ofta ganska enkelt att komma överens om vad som ska åstadkommas, det som är svårt är att komma fram till hur det ska göras och vilka resurser som krävs.
Dagen när den nya kollektivtrafikplanen skulle förverkligas saknades både bussar och chaufförer. Brist på resurser, förmodligen också på kommunikation.
Men bortom alla politiska och andra turer finns ytterligare en aspekt värd att i varje fall nämna. Den nya busstidtabellen skulle göra att fler valde bussen, framför egen bil. I stället fick förtroendet för kollektivtrafiken sig en rejäl törn. Att arbeta upp det förtroendet igen kommer att ta tid. För att lyckas med det behövs mer än en ny konsultrapport och en ny busstidtabell. Det behövs en kollektivtrafik som fungerar – både långsiktigt och väl.