Det tog 30 år.
Men plötsligt hände det. Ja, kanske inte så plötsligt, men det hände. Barnkonventionen blev svensk lag.
”Inte sedan ratificeringen av barnkonventionen 1990 har riksdagen fattat ett beslut som kan få lika stor betydelse för barns rättigheter som beslutet att barnkonventionen blir lag”, skriver jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) på DN Debatt (31/12 2019).
Det är bara att hoppas att hon får rätt, att barnkonventionen som svensk lag gör skillnad. Men många frågor återstår att lösa. Så många att Barnkonventionsutredningen, som ska undersöka hur svensk lag och praxis stämmer överens med barnkonventionen, fått ett års extra betänketid. Deras utredning ska vara klar i november 2020, inte november 2019 som det först var tänkt.
Grundprinciperna i barnkonventionen är att: Alla barn har lika värde och rättigheter, ingen får diskrimineras. I alla åtgärder som rör barn ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Varje barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Alla barn har rätt att bilda och uttrycka sina åsikter och få dem beaktade.
Visst låter det bra. Men hur fungerar det i praktiken. När vackra fraser och formuleringar möter vedertagen praxis i till exempel socialtjänstlagen, utlänningslagen och/eller föräldrabalken.
Och vilka konsekvenserna blir.
Nu verkar inte regeringen och övriga partier som drivit igenom reformen – Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna – vara intresserade av just den biten. När förslaget klubbades igenom sommaren 2018 togs ingen hänsyn till stark kritik från tunga remissinstanser. Kritiken handlade bland annat om vaga skrivningar i en konvention som blivit föråldrad på vägen.
Så frågan är: Var det barnens eller politikernas bästa som var viktigast när förslaget klubbades igenom? Att Sverige inte alltid är bäst i klassen när det gäller barns rättigheter har under senare år gett politikerna allt kallare fötter. Sverige som föregångsland är viktig för självbilden.
I verkligheten ser det annorlunda ut. När socialtjänsten ska ordna tak över huvudet tappas barnperspektivet bort. Det visar forskare från Malmö universitet i rapporten ”Hemlösa barns vardagsliv i Malmö”. De har bland annat gått igenom socialtjänstens akter för 270 hemlösa familjer. Bara i två av fallen hade barnen fått komma till tals eller blivit informerade.
Här kan förhoppningsvis en lagtext få mer tyngd än en konvention.
Självklart är det bra att barns behov, åsikter och erfarenheter ska beaktas i alla myndighetsbeslut som rör minderåriga. Tanken att göra konvention till lag är god. Frågan är bara hur effektivt det blir, i vilken omfattning barnperspektivet verkligen beaktas, inte minst om åtgärderna börjar kosta pengar. Inte minst Migrationsverket har ett omfattande arbete framför sig om alla barn ska informeras och få komma till tals i till exempel asyl- och familjeåterföreningsärenden.
Partierna bakom att upphöja barnkonventionen till lag borde ha lyssnat mer på kritiken från remissinstanserna, och mindre på kritiken från Unicef. Det finns många sätt att bättre tillgodose barns rättigheter än att klubba igenom en FN-konvention. Det kan till exempel handla om juridisk expertis inom rättsväsendet eller ökade sociala insatser.
I valet mellan plakatpolitik och att göra verklig skillnad valde politikerna det sistnämnda. Tyvärr.
Fotnot: Barnkonventionen gäller alla barn under 18 år i Sverige, oavsett om de är medborgare, asylsökande, har tillfälligt uppehållstillstånd, är EU-medborgare eller vistas i Sverige utan tillstånd.