Det är svårt att isolera sig i 14 dagar om man sover på en parkbänk.
Det är mycket man ska tänka på i tider som dessa.
Tvätta händerna ofta, hålla armlängds avstånd, inte klia sig i ansiktet, absolut inte handhälsa, nysa i armvecket, undvika folksamlingar och lyssna på vad myndigheterna har att säga. Uppräkningen hade kunnat fortsätta ett bra tag till.
Är det någon gång det lilla ordet solidaritet kan komma väl till pass så är det nu. Och då handlar det inte om att prata om solidaritet, det handlar om att visa solidaritet.
På flertalet platser har det bildats grupper som frivilligt och ideellt hjälper sina medmänniskor med de mest grundläggande vardagliga sysslorna. De levererar mat till isolerade personer i riskgrupper som diabetiker och äldre. De ser till att de inte blir helt isolerade, håller telefonkontakt. Deras insatser tas tacksamt emot av en oerhört hårt belastad socialtjänst.
Den politiska hanteringen av coronakrisen är naturligtvis viktig, men än viktigare är det personliga ansvaret.
Det finns dock en hake. Alla har inte möjlighet att ta ett personligt ansvar. Alla kan inte tvätta händerna tillräckligt ofta, alla har heller inte möjlighet att stanna hemma när de är sjuka. Det handlar om den hemlösa. I vanliga fall är det oerhört svårt att vara hemlös. I farsotens tidevarv är det sju resor värre, minst.
Hur ska vi globalt kunna bekämpa en pandemi när hundratals miljoner är hemlösa? Hur ska vi kunna bekämpa en pandemi när flera miljarder inte kan tvätta händerna regelbundet? Det är frågor som all världens ledare och inflytelserika organisationer som FN bör ta sig en ordentlig funderare på när coronakrisen blåst över.
Mänskligheten har alltid kämpat mot olika virus och bakterier som varit orsaken till några av de största och värsta sjukdomsutbrotten. En sak är säkert. Det kommer fler attacker, coronaviruset är inte det sista, nästa attack kommer om inte senare så förr.
Tillbaka till Sverige, och de hemlösas situation. Det är som Niklas Eklund, ordförande i Brukarföreningen Stockholm, säger till TT (Tidningarnas telegrambyrå): ”Det är inte lätt att låsa in sig i 14 dagar om man bor i en buske. Dagverksamheter stänger. Härbärgen är fulla och sjukhusen tar inte emot de som är för friska för vård.”
I Stockholm finns det nästan 2 500 personer som är hemlösa (september 2018). I Skellefteå finns det sju–åtta personer som är uteliggare, ytterligare 180 saknar egen bostad. Det som för inte alltför länge sedan var ett storstadsproblem är i dag ett problem för de flesta kommuner. Samhället får inte, har inte råd att svika de hemlösa i tider som dessa.
För några veckor sedan öppnades ett härbärge i Ursviken. Kommunen har skrivit avtal med Ayanna Home, som driver olika typer av boenden, bland annat i Stockholm. Härbärget har tio platser. Det kan erbjuda tak över huvudet, en säng att sova i, lite fika och mat och möjligheter att duscha och tvätta sina kläder.
Härbärget har dubbelrum. Det innebär att det finns en viss möjlighet att isolera personer som uppvisar symptom på luftvägsinfektion.
Nu prövas allas samhällssolidaritet. Vi behöver ta ansvar, inte bara för oss själva, utan även för andra, för Sveriges bästa, som statsminister Stefan Löfven (S) uttryckte det.
Det inkluderar till exempel utökat stöd till frivilligorganisationer så att de kan öka sina möjligheter att hjälpa. Dessutom behöver vi alla vara beredda på att hjälpa en sjuk granne.