På ett plan har det svenska samhället blivit mer tillåtande.
På ett annat mer fördömande.
Så låt oss vara ärliga. Sverige har lång väg kvar att vandra innan minoriteter inte längre ses som minoriteter.
Låt mig ta ett exempel: I höstas gick Tunisien till val. En av kandidaterna var 48-årige Mounir Baatour. Nyhetsbyrån TT (Tidningarnas Telegrambyrå) skrev i en nyhetsartikel (9/7 2019) att han siktade på att bli ”landets första öppet homosexuelle president”. Det kan för vissa vara intressant att veta, men är hans sexuella läggning relevant i politiska sammanhang?
Det är så lätt att medvetet eller omedvetet placera in människor i olika fack. Peka på att de tillhör en minoritet, att de på olika sätt avviker från den gängse normen. Barack Obama placerades i ett fack, Hillary Clinton i ett annat. Tänker du till kan du säkerligen hitta en rad andra exempel, både nationella och internationella.
Tänk tanken att vi kunde skrota internationella kvinnodagen, att ojämställdhet och kvinnors situation inte längre behövde uppmärksammas, att hbtq-personer inte längre behövde ta strid för social acceptans. Drömma om den bästa av världar kan man alltid göra, men den existerar inte.
Den här veckan inleds det svenska pridefirandet 2020. Först ut är Skellefteå. Det innebär regnbågsmässa, föreläsningar, konserter, improviserad melodifestival, drop-in-vigslar, pridefest och prideparad. Skellefteå Pride är viktig. Precis som alla andra pridefiranden. Strålkastarljuset hamnar på en många gånger utsatt grupp.
Men vad händer när ljuset har slocknat?
Det är oerhört viktigt att de här frågorna inte glöms bort i Skellefteå med omnejd under årets 52 veckor utan lokalt pridefirande.
För drygt 40 år sedan, i oktober 1979, ströks homosexualitet ur Socialstyrelsens sjukdomsregister. Sedan dess har mycket hänt. Men inte tillräckligt mycket. Unga hbtq-personer utsätts fortfarande i större utsträckning för mobbning, hot och våld än andra unga. De upplever sig osynliggjorda, kränkta och diskriminerade.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) konstaterar: ”Tre av fyra unga män i hbtq-målgrupperna uppger att de har utsatts för homofobiska hatbrott. Flertalet har också utsatts upprepade gånger. I Sverige har en knapp femtedel av alla anmälda hatbrott motiv som rör sexuell läggning eller könsidentitet.”
Det är siffror som med all önskvärd tydlighet visar att kampen för hbtq-personers rättigheter långtifrån är över. Den måste fortsätta föras överallt och alltid. Precis som kampen mot alla andra typer av diskriminering och hatbrott, oavsett om det handlar om ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller andra liknande omständigheter.
Det börjar bli ganska länge sedan polisrazzian mot baren Stonewall Inn i Greenwich Village, New York. Förevändningen var misstankar om brott mot alkohollagen. Transpersoner, lesbiska och homosexuella slog tillbaka. Det blev startskottet för vår tids hbtq-rörelse. Mycket har blivit bättre, annat har inte blivit det.
Men prideveckor och prideparader löser inte det grundläggande problemet, att vi i Sverige är så oerhört snabba på att placera in människor i olika minoritetsfack. Det problemet kan bara lösas i vardagen. Först då kan alla vara den man vill vara och älska den man vill. Det är det pride handlar om. Svårare är det faktiskt inte.
Fotnot: Sex mellan människor av samma kön är olagligt i 70 länder. I elva av dessa kan det bestraffas med döden.