Textilindustrin har gjort Bangladesh lite mindre fattigt.
Ingen är frivilligt fattig.
Det är en sanning med en viss modifikation. Många munkar väljer ett liv i materiell fattigdom, å andra sidan är deras andliga rikedom desto ”rikare”. Och så finns det ju ”outsiders”, personer som väljer att vända samhället ryggen, som prioriterar en livsstil som handlar om annat än pengar och prylar.
Deras frivilliga fattigdom kan dock aldrig mätas med den ofrivilliga. I den ofrivilliga fattigdomens bojor dör människor av svält och av sjukdomar som vi här i väst kan förebygga och bota. I den ofrivilliga fattigdomens bojor tvingas människor fly undan krig, konflikter och naturkatastrofer. I bästa fall med de ägodelar de kan bära med sig.
På fredagen (24/2 2020) avslutades den 50:e upplagan av Världsekonomiskt forum i Davos i Schweiz. Arenan där politiska och ekonomiska tungvikare från hela världen möts. Inför mötet presenterade den Nairobi-baserade välgörenhetsorganisationen Oxfam sin årliga rapport om ojämlikheten och orättvisorna i världen.
”Vi lever i en värld där extrem fattigdom existerar sida vid sida med gränslös rikedom”, skriver Johan Pettersson, generalsekreterare för Oxfam Sverige, på DN Debatt (20/1 2020).
De rika blir allt rikare. Antalet dollarmiljonärer har fördubblats på tio år. Samtidigt jobbar världens kvinnor varje dag 12,5 miljarder timmar utan att få betalt eller någon annan bekräftelse för sin insats. Deras obetalda hushålls- och omsorgsarbete beräknas skapa värden för ofattbara 103 biljoner kronor per år. Alltså 103 000 miljarder kronor. Fattigdomen är utbredd.
Så här kan vi inte ha det.
Vi måste göra någonting åt det.
Frågan är bara vad.
Oxfam vill höja förmögenhetsskatten. En global förmögenhetsskatt på 0,5 procent hade enligt välgörenhetsorganisationen kunnat finansiera 117 miljoner jobb i äldreomsorgen, barnomsorgen, utbildning och hälsovård de kommande tio åren. Visst låter det lockande. Två flugor i en smäll: arbetskraftsbristen inom vård och omsorg hade lösts parallellt med världsfattigdomen.
Om det varit så enkelt.
Men nu är det inte det.
En jämlikare och mer rättvis värld har väldigt lite med en omfördelning av resurserna att göra, desto mer med kapitalism och världshandeln. I en slentrianmässig kritik av kapitalism och förmögenheter är det många som glömmer att fattigdomen minskar som ett resultat av ekonomisk tillväxt. En ekonomisk tillväxt som i sin tur är en följd av privata investeringar i företagande.
Den extrema fattigdomen har minskat drastiskt under de senaste decennierna. Världens ledare och länder enades om millenniemålen i september 2000. Den extrema fattigdomen skulle halveras på 15 år. Den gjorde det på åtta. Inte tack vare en omfördelning av resurserna utan tack vare handel, innovationer och investeringar.
Ett annat talande exempel är Bangladesh. I mitten av 1990-talet var det ett land präglat av låg ekonomisk tillväxt, få sociala förbättringar och återkommande naturkatastrofer. Sedan kom textilindustrin ”till stan”. Bangladesh är fortfarande fattigt, men långt ifrån lika fattigt. Den extrema fattigdomen har minskat markant.
De fattiga textilarbetarnas slit har gjort de stora, internationella modeföretagen rikare. Rikare har också de nationella företagsledarna blivit. Men även textilarbetarnas levnadsvillkor har successivt förbättrats. Landets genomsnittliga hushållsekonomi har nästan tredubblats mellan 2000 och 2016. Tack vare investeringar, inte omfördelning av resurser och bistånd.
Världens orättvisor ska bekämpas, men det ska göras med rätt verktyg.