Hur vill vi dö?
Hur vill vi att våra nära och kära ska dö, och hur vill de att vi ska dö?
Med en kamera, som övervakar den sista tiden i livet som enda sällskap, eller med någon som håller en i handen, som klappar en på kinden, som torkar en tår.
De flesta torde välja det senare alternativet.
I tider som dessa, i farsotens tidevarv, när hela sjukvårdsapparaten knäar, ser förutsättningarna självklart annorlunda ut. Läkare varnar för att alla som behöver intensivvård inte kommer att kunna få det. De ställs inför ett etiskt dilemma. Vem ska få vård, vem ska inte få det?
Men låt oss backa bandet. Till en händelse i Skellefteå inom den kommunala omsorgen.
Där kameraövervakning sattes in på en person i livets slutskede. Enligt personalen ska övervakningskameran ha ersatt fysiska besök. Trots att detta , enligt socialnämndens ordförande Iosif Karambotis (S), strider mot kommunens rikslinjer. Om detta berättar Norranjournalisten Jenny Petersson på nyhetsplats i dagens tidning. Där reder hon också ut alla märkliga turer i fallet.
Men låt oss lämna de delarna, och rikta in oss på själva kärnan, hur den palliativa vården, vården i livets slutskede, ser ut.
1977 tog riksdagen beslut: Vården i livets slutskede ska vara lika högt prioriterad som livräddande insatser. Bra, då var det klarlagt. Och i det sammanhanget får etiken absolut inte glömmas bort. Ingen ska behövs dö ensam, ingen ska behöva att dö med ett övervakande kameraöga som enda sällskap om hen inte bett att få vara ensam.
Den tekniska utvecklingen går med blixtens hastighet, teknikkliven är gigantiska. Det jobbas febrilt med att ta fram hälsorobotar. Politiken säger inte nej. Här finns det pengar att spara nu när fyrtiotalisterna, Sveriges största generation någonsin, snart ställer sig i kö för att få äldreomsorg. Den dagen har Sveriges kommuner och regioner (SKR) länge varnat för.
För risken är att politiken stirrar sig blind på hägrande besparingar. En vårdrobot kan säkerligen göra några undersköterskors arbete, ett vakande kameraöga kan ersätta flera vak. Men är det den utvecklingen vi vill se? Varken personalbrist, eller ekonomi, får styra och ställa över vården i livets slutskede. Vi får inte låta besparingsivrare och teknikentusiaster rusa iväg.
Skrämmande nog saknas det också nästan helt en etisk diskussion om användandet av robotar och kameror inom äldreomsorgen.
Men nu ska saken diskuteras. I Skellefteå i varje fall. Detta tack vare kommunfullmäktigeledamoten Stina Engström (L) som reagerade starkt på uppgifterna. I en skarpt formulerad motion till kommunfullmäktige (15/3 2020) vill hon att kf beslutar ”att ingen kameraövervakning får ersätta fysisk närvaro av så kallade vak i livets slutskede”.
Det är ett rimligt krav.
Det är bara att hoppas på att den här frågan, när den väl hamnat på kommunfullmäktiges bord, diskuteras både länge och väl. För det här är viktigt. Eller som läraren och skribenten Isak Skogstad formulerar det i en gästkolumn i Göteborgs-Posten (25/11 2019): ”Bra vård i livets slutskede är ett mått på hur anständigt ett samhälle är.”
Då är frågan: Hur anständigt är Skellefteå?
Att vi lever i ett digitalt samhälle, med en massa möjligheter, några mer spännande än andra, rättfärdigar inte att de etiska aspekterna glöms bort. Framför allt inte när det gäller vård och omsorg i livets slutskede. För alla förtjänar ett värdigt slut.