Det borde inte behövas.
Men uppenbarligen behövs det. Personer som bryter mot de rådande normerna i samhället riskerar att utsättas för negativt bemötande på grund av bristande kunskap och förståelse från omgivningen. Det kan handla om hbtq-personer, om funktionshindrade, om vem som helst som sticker ut. Det kan handla om både verbal och icke-verbal kommunikation, om en grimas.
Tiderna förändras, och vi med dem. Frågan om Skellefteå som en hbtq-certifierad kommun är inte ny. 2015 försökte Liberalernas förre gruppledare Andreas Westerberg. Han ville hbt-certifiera kommunens verksamheter. På den tiden hette det hbt utan q. Även moderaterna Lenita Hellman och Andreas Löwenhöök ansåg att hbtq-frågorna behövde lyftas. Två motioner på samma tema.
Kommunstyrelsen fick i uppdrag att göra en snabbutredning. Efter den rann frågan mer eller mindre ut i sanden.
Ibland är politiken förunderlig. Gamla frågor blir som nya igen. När gymnasienämndens ordförande Felicia Lundmark (S) fyra år senare skrev en liknande motion, att hbtq-certifiera Skellefteå kommuns verksamheter, blev svaret ett annat.
Kanske är det tiderna som har förändrats, kanske handlar det om föryngringen av kommunfullmäktige, kanske är det lättare att säga ja till en motion som kommer från de egna leden.
Oavsett anledning är Felicia Lundmarks motion viktig. Kommunfullmäktiges ställningstagande likaså: att samtliga nämnder uppmanas att genomföra hbtq-certifiering om extern finansiering, exempelvis statsbidrag, kan ordnas.
När frågan diskuterades vid kommunfullmäktiges möte tidigare i veckan tyckte sverigedemokraten Marcus Sehlstedt att det var bortkastade pengar. Han ifrågasatte om kommunen verkligen har råd med sådant flum och trams med tanke på de utmaningar Skellefteå står inför. Även om Sehlstedt inte använde just de orden gick det inte att ta miste på andemaningen i hans inlägg.
Stina Engström (L) kontrade: Ni som inte vill ha utbildning är de som skulle behöva den.
Men frågan är inte om Skellefteå har råd, frågan är om Skellefteå inte har råd. Ska Skellefteå vara den öppna och välkomnande stad som man vill vara behövs det utbildning, utbildning och åter utbildning. Utbildning i konsten att möta och bemöta personer som i det här fallet valt att leva ett liv utanför den gängse heterosexuella normen.
Och då handlar det inte bara om hur kommunens företrädare bemöter hbtq-personer, det handlar också om hur hbtq-personer bemöts på sin arbetsplats, av arbetskamraterna. Kampen mot fördomar är långtifrån vunnen. Den måste föras varje dag. Inte bara när prideflaggorna plockas fram och det tågas genom stadens gator.
En bit på vägen, men inte riktigt ända fram. Så kan man sammanfatta beslutet. Nämnderna uppmanas, inte ska som det står i motionen. Det ger utrymme till tolkningar och flexibilitet.
Men det är nu det gäller. Nu när beslutet om hbtq-certifiering har tagits. Nu när kommunfullmäktiges protokoll ska förverkligas. Nu när steget ska tas. Steget från snack till verkstad.
Det är hög tid att det steget tas. På allvar. Inte bara i de kommunala handlingarna.
Fotnot: En hbtq-certifiering är en normkritisk utbildning som RFSL håller. Det handlar kort uttryckt om att bli bättre på bemötande, inkluderande och normkritik.