Okej, då var det dags igen.
Dags att skriva om en av de där dagarna man helst hade velat slippa skriva om.
Den 8 mars är det internationella kvinnodagen. Sedan 1978 finns den med på FN:s lista över högtidsdagar. I och med det förvandlades den, på sitt sätt, från att ha varit en socialistisk kampdag till att bli en opolitisk högtidsdag. Nåja, i vissa länder har dagen kvar sin politiska prägel. Man fokuserar på kvinnors kamp för lika rättigheter och på samhällets ojämställdhet.
Missförstå mig inte. Jag har verkligen ingenting emot att skriva om kvinnors situation. I den mån jag som man kan göra det. Vad jag menar är att dagen som sådan inte borde behövas. Jag delar helt och fullt den tyska journalisten och feministen Alice Schwarzers uppfattning: avskaffa dagen och arbeta i stället för att 365 dagar om året ska vara för både kvinnor och män.
Den senaste tiden har vi blivit matade med diverse nyheter, artiklar och statistik kring bristen på jämställdhet. Statistiska centralbyrån (SCB) konstaterar att undersköterska inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende inte bara är Sveriges vanligaste yrke, utan också det vanligaste kvinnoyrket, 91 procent är kvinnor. Det vanligaste manliga yrket är lager- och terminalarbete med 78 procent män.
Är det ett problem att kvinnor arbetar i vården och männen på lagret? Egentligen inte. Problem blir det först när vi börjar granska lönen och dess konsekvenser.
En undersköterska i Skellefteå tjänar 25 835 kronor i månaden. Några tior under rikssnittet. En manlig lagerarbetare 28 100. Problemen växer med konstaterandet att nära hälften av LO-kvinnorna arbetar deltid. Problemen växer därmed när vi kommer till pensionen. Pensionärslivet är en spegelbild av arbetslivet. Deltidsarbete gör kvinnor till fattigpensionärer.
Skellefteå kommun försöker göra någonting åt det. I december 2017 tog personalnämnd beslut om att alla medarbetare som tillsvidareanställs ska anställas på heltid. Heltid är en viktig jämställdhetsfråga, men också en viktig fråga för en kommun som Skellefteå som likt många andra kommuner ser ett gigantiskt rekryteringsbehov inom framför allt skola, vård och omsorg.
Det behövs fler initiativ av den sorten. Men inte bara inom offentlig sektor. De behövs även inom det privata näringslivet. Deltidsarbetet inom handeln är ett exempel och problem.
Ojämställdheten mellan kvinnor och män är fortfarande stor, alltför stor, ofta, men inte alltid, till kvinnornas nackdel.
Inom vissa områden är den svenska jämställdheten på frammarsch, ibland står den stilla, och inom vissa områden är den på tillbakagång. Unga kvinnors utsatthet för sexualbrott har ökat med 37 procent, de stressrelaterade sjukskrivningarna har fördubblats på tio åt. Åtta av tio var kvinnor.
Jämställdhetsproblematiken handlar alltså om så konkreta och vardagliga ting personlig säkerhet, hälsa och ekonomi.
Någonting radikalt lär knappast hända de kommande åren. Det feministiska samtalet förs oftare i de akademiska korridorerna än i de politiska. Problemen är svårlösta, många gånger strukturella, men den politiska handlingsförlamningen är svår att blunda inför.
Det lär knappast hända någonting radikalt på området de kommande åren. Troligt är i stället att jag om ett år sitter framför datorn och våndas, hoppas att jag inte behövt skriva om den internationella kvinnodagen en gång till.