För att överleva måste Miljöpartiet klara av att leverera politiska resultat. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
När Miljöpartiet i helgen samlas till kongress i Karlstad har det gått knappt 600 dagar sedan sex förväntansfyllda miljöpartister tog plats i regeringen.
Men inget blev som de tänkt sig.
I en efter en av sina profilfrågor har partiet körts över. När historien om bostadsministern Mehmet Kaplans samröre med turkiska extremister briserade, drogs proppen ur för det missnöje som ackumulerats sedan valet 2014. Det är också skälet till att Gustav Fridolin, som bar det största ansvaret i Kaplanaffären, klarade sig, medan Åsa Romson, som kommit att symbolisera det politiska misslyckandet, fick gå.
Man kunde riktigt ana den gröna avunden när Jonas Sjöstedt på Vänsterpartiets kongress häromveckan talade om hur regeringen väljer att lyfta fram V-förslag, som glasögonbidrag till barn och de senaste miljardsatsningarna på kommunerna, när de ska beskriva sin politik.
Det är denna typ av tydliga resultat som MP saknar efter ett och ett halvt år i regeringen. Som en tung miljöpartipolitiker nyligen beskrev det har MP varit lite för duktiga och försökt göra avtryck överallt, med resultat att man visserligen fått igenom många småsaker, men inget som kunnat beskrivas som en klar grön seger.
Det enda som märkts är nederlagen och klavertrampen.
Det var också MP-grundaren Per Gahrtons och det tidigare språkröret Maria Wetterstrands budskap när de i Dagens Nyheter konstaterade att de inte kan hitta en enda grön seger som inneburit en tung eftergift för Socialdemokraterna ( 11/5 2016).
Risken är att det kommer att gå för Miljöpartiet som för brittiska Liberaldemokraterna efter koalitionen med Tories. Också där handlade det om ett litet idealistiskt parti som ställdes mot ett parti som har makten i sitt DNA. Efter fem år i regeringsställning hade de övergivna hjärtefrågorna blivit för många och de konkreta resultaten för otydliga, och Liberaldemokraterna utplånades i mötet med väljarna.
Miljöpartisterna talar nu om att arbeta för att, på samma sätt som V, kunna visa upp några få, men tydliga, resultat. Förhoppningen är att Romsons efterträdare, biståndsminister Isabella Lövin, ska kunna leverera dessa. Hennes framgångsrika karriär i Europaparlamentet har gett henne rykte om att vara både pragmatisk och resultatinriktad.
På kongressen väntas emellertid strider om migrationspolitiken, där flera distrikt kräver flyktingamnesti och slopade gränskontroller. Det är hedervärda ståndpunkter, men som politiska strider är de i dagsläget självdestruktiva och kommer endast att leda till att MP tvingas till ännu fler nederlag.
Den riktigt stora möjligheten ligger snarare i att återvända till partiets kärnfrågor, och ta vara på den gröna tidsandan. I en tid när de ”vita heterosexuella män” som Åsa Romson raljerade över i Almedalen 2014, drömmer om att köra den senaste och snabbaste elbilen finns det ett självklart utrymme för ett parti som tar strid för ett grönt samhällsbygge.
Svend Dahl