FOTO: HASSE HOLMBERG/FOTOGRAFERNA HOLMBERG/TT
Det är svårt att beräkna alkoholens samhällsekonomiska kostnader. För några år sedan (2006) landade en sammanvägd analys av ett flertal Europeiska studier i uppskattningen att det rör sig om cirka 1,3 procent av ett lands BNP. Omräknat på svenska förhållanden skulle det innebära cirka 45 miljarder kronor baserat på 2012 års siffror. Den stora missbruksutredningen (2008) landade på 49 miljarder kronor medan nationalekonomen Anders Johnssons uträkning från 2006 hamnade på svindlande 156 miljarder kronor. (Källa: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN)
Vilken siffra, och därmed uträkningsmodell, man än använder sig av så handlar det om mycket pengar, ofattbart mycket pengar. Men det handlar också om många personliga tragedier som i sin tur drabbar familjer, släkt och vänner, arbetsgivare. Ur de båda perspektiven är det svårt att förstå de debattörer, politiker och organisationer som ifrågasätter försöken att behålla en restriktiv alkoholpolitik och därtill kritiserar och vill utmana Systembolagets detaljhandelsmonopol.
Under parollen att vi ska arbeta i stället för att supa har finansminister Anders Borg (M) successivt höjt alkoholskatten under den borgerliga regeringens snart åtta år vid makten. Höjningarna har varit moderata, ingenting som varken fått hembränningsapparaterna att gå för högvarv eller näthandeln med alkohol att rusa iväg.
Tyvärr har skattehöjningarna snarare varit ett sätt att hjälpligt få ihop debet och kredit i statsbudgeten än att använda pengarna till förebyggande insatser; fler och bättre informationskampanjer och inte minst hjälp till de personer som ligger i riskzonen för att utveckla ett missbruk.
Nykterhetsorganisationen IOGT-NTO har rätt länge pläderat för en vit skatteväxling, uppbyggd på samma principer som den gröna skatteväxlingen, det vill säga att man beskattar det som på olika sätt är skadligt för individen/samhället för att kunna satsa pengar på sådant som i stället gynnar individen/samhället. Ett exempel: Vill man så kan man säga att Anders Borg redan anammat idén när han för några dagar sedan drog tillbaka det hårt kritiserade förslaget om sänkt studiebidraget och i stället höjde alkoholskatten.
Men än bättre vore det om en del av de pengar som kommer in till statskassan genom höjd alkoholskatt kunde användas till bättre missbruksvård, både bland de som redan utvecklat ett alkoholmissbruk och de som är på väg dit, och inte bara användes till att täcka ”svarta hål” i statsbudgeten. Det hade både samhället, missbrukarna, riskbrukarna och deras familjer tjänat på.