Sara Lidman använde gärna dialekten i sitt författarskap.
Varför är kulturarvet viktigt?
Och vad är det, egentligen?
Du som tror att vårt och andras kulturarv förvaras på ett museum behöver bredda världsbilden.
Det kulturarv som förvaras och förevisas där är ungefär som historielektionerna i skolan, i varje fall på den tiden när jag gick i skolan. Du guidas runt i en tillrättalagd värld. I skolan bestämmer läraren innehållet på lektionerna, på museerna är det någon intendent eller museichef som bestämmer vad som ska visas och hur.
För att ta ett exempel. För några år sedan besökte jag ett större museum i Raleigh, huvudstad i delstaten North Carolina i USA. North Carolina brukar räknas som den nordligaste sydstaten. Man kan väl säga att den bild som där visades upp av slavarbetet på plantagen hade fått varje svensk museichef att omedelbart stänga museet med hänvisning till historieförfalskning.
Diktaturer och despoter har också sedan urminnes tider använt kulturarvet, eller rättare sagt ett tillrättalagt kulturarv, i politiska syften. Nu används det inte sällan i nationalismens, främlingsfientlighetens och rasismens tjänst.
Men bortom det politiserade, och många gånger tillrättalagda kulturarvet, finns det ett annat. Det är nära, levande och ofta varmt. Det är det kulturarv som uppstår när människor börjar tala med varandra, när de lär sig att känna sig själv lite bättre genom andra. Om museerna är lektionerna så är det levande kulturarvet rasterna.
En del av vårt kulturarv som är utrotningshotat är dialekterna. Två skåningar hittar varandra tack vare tungrots r:en, två från någon av Stockholms förorter tack vare miljonsvenskan, Skelleftebonnskan kan föra två personer från Skellefteå närmare varandra.
Institutet för språk och folkminnen samlar in, bevarar och forskar om dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen. De borde ju kunna definiera vad en dialekt är. Så här skriver de på sin hemsida: ”En dialekt är en språkart som talas av invånarna inom ett avgränsat geografiskt område, men alla dialekttalande inom ett visst område talar inte exakt likadant.”
Här i Västerbotten månar man om sina dialekter på ett helt annat sätt än där mina egna skånska rötter finns. Tror till exempel aldrig att jag sett en insändare i en skånsk tidning om dialekternas betydelse. I Norran förekommer de inte ofta, men de förekommer. Ett bevis på ett genuint intresse av att bevara den del av kulturarvet som många gånger är specifik för en enskild by.
Lennart Lundqvist från Kungsbacka, ursprungligen från Drängsmark, frågade för några dagar sedan i en insändare: ”Feinns e nan plass för bonnska i nöi-huse mitt i staan, dera busstorge.”
Det är en intressanta fråga. Robert Herrala, verksamhetschef, Nordiskt berättarcentrum i Skellefteå, och Fabian Arnheim, chef för Skellefteå museum, vände sig till expertisen, i detta fall till Ulf Lundström, lokalhistoriker med mera. Tillsammans avfattade de ett svar på bonnska (som jag till stora delar förstod) där frågan besvarades med ett ja.
Vi måste bli bättre på att bevara dialekterna. Att skriva insändare på bonnska i lokaltidningen är ett sätt, att när tillfälle ges konversera på bonnska ett annat, att ge dialekterna plats i det nya kulturhuset ett tredje, att som Norran brukar göra, publicera en julhistoria på bonnska, ett fjärde. Det är alla viktiga insatser för dialekternas bevarande.
Att bevara dem är viktigt. De är trots allt en stor del av vårt ursprung.