Att jobba är nödvändigt, men inte livets mening. Foto: Foto: Fredrik Sandberg/TT
Jobbar vi för mycket?
För några år sedan blev sociologen Roland Paulsen vänsterns idol. Paulsens tes är att mycket arbete är onödigt och att vi arbetar mer än någonsin.
Men nationalekonomen Andreas Bergh håller inte med. I en artikel i Ekonomisk Debatt (nr 3/2017) argumenterar han för att Paulsens slutsatser inte stämmer: Vi jobbar inte alls mer än förr. Faktum är att arbetstiden har minskat drastiskt sedan 1800-talets slut.
Arbetet har alltid varit utsatt för kritik. Karl Marx hade sin alienationsteori, det vill säga idén om att vi i det kapitalistiska systemet blir främmande för vårt eget arbete. På senare tid har miljörörelsen påpekat att vi bör vara lediga, i stället för att jobba så mycket, eftersom det i förlängningen skulle slita mindre på jordens resurser.
På samma sätt har det alltid funnits de som omhuldar människans slit. Den lutheranska arbetsmoralen har präglat Skandinavien. Här är det ett moraliskt påbud att jobba. Troligtvis var det bland annat därför Moderaternas arbetslinje lyckades få stå starkt gehör.
Vilken sida har rätt – är det Paulsons arbetskritik eller den svenska arbetsmoralen?
Frågan kanske inte är så enkel. Precis som Bergh påpekar är orsaken till att vi arbetar helt enkelt att vi, och andra, vill ha saker – exempelvis mobiltelefoner eller sjukvård.
Det finns alltså uppenbara ekonomiska skäl till att vi arbetar. Alla behöver mat och husrum. Många vill dessutom kunna göra mer av livet, exempelvis resa eller ha hobbys. Då behövs mer pengar.
Trots att tekniken automatiserar allt fler arbetsuppgifter kommer det att behövas människor som snickrar ihop apparaterna. Och en robot har svårt att lära barn läsa eller laga mat på ålderdomshemmet. Ett sådant samhälle ligger åtminstone långt fram i tiden, om det ens är önskvärt att ersätta människor med maskiner.
De allra flesta jobbar trots allt för att de måste. Men i självförverkligandets tidevarv har jobbets status även blivit ett mått på om man ”lyckats”, en del av den personliga identiteten och varumärkesbyggandet, vilket leder till onödig stress.
Men i och med den ökade levnadsstandarden kommer många människor troligtvis att välja fritid framför ökad inkomst. Hur den samhällsekonomiska ekvationen ska gå ihop i ett sådant scenario är en verklig framtidsfråga.
Visst finns det skäl att kritisera arbete. Ineffektiva system och en arbetsnorm där alla ska jobba nio till fem oavsett effektivitetsnivå är föråldrat.
Arbetslivet är i dag mycket sammanpressat – de flesta börjar arbeta strax innan fyllda 30, har ett hektiskt liv fram till barnen är utflugna och går i pension vid 65, då man kanske har tio år kvar av arbetskapacitet. Kanske vore det bättre att jobba kortare dagar och längre upp i åldrarna.
Radikala vänsteridealister som motsätter sig arbete av princip har dock glömt en sak: Om någon vill vara fri från att knega måste någon annan betala ens leverne. Och alltså jobba ännu mer.
Karin Pihl
