Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra.
Lagom till söndagens partiledardebatt i SVT var det dags för några nya SD-skandaler: ett skämt om nazister som sparkar på får som de låtsas vara judar och en dåligt underbyggd motion om mediepolitik med antisemitiska undertoner.
Statsminister Stefan Löfven (S) trampade i klaveret när han kallade SD för ett ”nazistiskt och rasistiskt” parti. Det är upp till var och en att avgöra om det var en felsägning, munnen säger vad hjärtat är fullt av, eller om det var planerat.
SD-ledaren Jimmie Åkesson var på goda grunder upprörd. Fick försvara i stället för att diskutera sakpolitik. Det är därför inte svårt att förstå hans av ilska kolsvarta ögon och rödblossande kinder.
Det finns väldigt lite som talar för att något av de politiska blocken kommer att få egen majoritet efter nästa val. Då är frågan hur Sverige ska regeras. Om Sverigedemokraterna ska kunna söndra och härska i ett parlamentariskt kaos – eller inte.
Liberalernas Jan Björklund ser hellre att blocköverskridande samarbete än att göra sig beroende av SD. Centerledaren Annie Lööf har också varit väldigt tydlig.
Det hade varit en välgärning om statsminister Löfven, Moderatledaren Anna Kinberg Batra och KD-ledaren Ebba Busch Thor hade varit lika tydliga. De är förvisso kritiska men avstod från att säga de förlösande orden ”vi kommer aldrig”.
Det är skamligt att en statsminister, en partiledare för det största oppositionspartiet och ytterligare en borgerlig partiledare inte kan ge väljarna ett klart besked om hur de ser på regeringsbildningen efter valet 2018. Om det är beredda att verka för en normalisering av Sverigedemokraternas politik eller inte.
För det är precis som Jimmie Åkesson säger: ”Vi kommer inte att vara ett mähä”.
Sverigedemokraternas pris för ett aktiv eller passivt stöd kommer inte att vara gratis. Då är det bättre att försöka hitta möjliga konstellationer i den politiska mittfåran. Som Jan Björklund eftersträvar, om nu den borgerliga Alliansen inte blir det största blocket.
Mitt i mandatperioden, med två år kvar till nästa val, har temperaturen redan börjat skruvas upp. Många är frustrerade, de flesta över vikande opinionssiffror, någon av brist på politiskt inflytande. Tonläget har blivit hårdare, politiken mer polariserad, nu är det för eller emot.
Det är i det politiska landskapet som blocköverskridande samarbeten och konstellationer ska sökas efter valet. Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet måste hållas borta från politiskt inflytande.
Vid en första anblick kan söndagens partiledardebatt ha upplevts som spänstig, vital och kraftfull, att tv-studion befolkades av partiledare som verkligen hade någonting att säga, och som ville få det sagt.
Men det är lätt att låta sig luras av de hätska angreppen och det höga tonläget. Men låt er inte luras. För bakom ilskan och irritationen fick tittarna inte många svar på några av vår tids mest brännande politiska frågor. Det som brukar kallas för ”mycket väsen för lite ull, sa bonden när han klippte grisen”.
När partiledarna för de två största partierna inte ens kan ge ett klart och tydligt svar i regeringsfrågan efter valet, ja då är man mer intresserad av att diskutera andras politik än vad man är att diskutera sin egen.
Och det är illa, det är mycket illa.