Det är inte första gången som misstankar riktas mot Skellefteå kommun att anställda ”som inte vet sin plats” bestraffas.
I förra veckan kunde Norran avslöja att en person som berättat om missförhållanden på ett äldreboende, och ”höjt rösten” mot sina chefer, först stängdes av från sin arbetsplats och sedan fick besked om omplacering.
Exakt vad som hänt är svårt att veta. Äldreomsorgschefen Ejja Häman-Aktell ger de svar hon förväntas ge, utan att kommentera det enskilda ärendet, vilket hon heller inte ska göra. Medan Håkan Nilsson, Kommunals ordförande i Skellefteå, säger att han inte känner till fallet eftersom facket inte varit involverat i det.
Kanske borde Kommunal involvera sig. För vad det ytterst handlar om är deras medlemmars arbetsmiljö. Redan hösten 2014 kom de första larmen om en ohållbar arbetssituation. Men när Norran på nytt skrev om äldreboendet i januari i år valde facket, enligt personal, att ställa sig på arbetsgivarens sida genom att själva börja efterforska vilka källor Norran hade.
Några som däremot involverat sig i ärendet är Moderaternas gruppledare Andreas Löwenhöök och Liberalernas dito Andreas Westerberg. Båda var snabba med att lämna in interpellationer där de vill ha svar på hur kommunen ser på den grundlagsskyddade meddelarfriheten som innebär att medarbetare har rätt att prata med media om till exempel missförhållanden.
Kommunledningen måste ta Andreas Löwenhööks och Andreas Westerbergs frågor och farhågor och Kommunals misstankar om en repressaliekultur på allvar. ”Medlemmar har signalerat att de känner stor rädsla för att vara obekväma eftersom det kan påverka lönen negativt”, säger Håkan Nilsson till Norran (26/2 2016).
Har det blivit har tystnadskulturen segrat, och det är ingen sund kultur.
För det första: Medarbetare som är rädda för repressalier är tysta medarbetare. Tysta medarbetare som inte vågar berätta om missförhållanden på sin arbetsplats, som de enligt lagstiftningen är skyldig att göra, är farliga för hela verksamheten. Den yttersta konsekvensen av rädsla och tystnad, särskilt när det gäller vård och omsorg, är dödliga missar som kunde ha undvikits.
För det andra: Medborgarna ska kunna ställa krav på att de folkvalda politikerna driver den skattefinansierade verksamheten på ett sunt sätt.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana, brukar det ju heta. Det här är ingen ny fråga för kommunens högsta ledning, varken på politiker- och tjänstemannanivå. Samtidigt som det är en fråga som måste tas på största allvar. Att tumma på de demokratiska spelreglerna är, precis som Andreas Löwenhöök skriver i sin interpellation, helt oacceptabelt.
För övrigt anser jag att alla skattefinansierade verksamheter (förutom de som är belagda med sekretess) ska lyda under samma regelverk. Det vill säga även de privata verksamheter som helt eller delvis finansieras med offentliga medel.